outsäglig sällhet — föga tänkte husets tjenare, der de sysslade med sina morgongöromål, att döden gästade i vestra flygeln. På bordet stod frukosten; postbudet kom med brefven; Hickens tittade in för att sc efter om han skulle få bära in teköket. Ändtligen hördes ett par röster ute i förstugan... det var mrs Penn, som talade med Lizzy Dene helt sakta, men likväl så tydligt att jag uppfattade hvad som sades. — Jag tror inte att du lemnade fram brefvet i går afton, Lizzy; i den händelsen borde jag längesedan hört af svar. Skulle inte je ha lemnat brefvet! svarade Lizzy med uttryck af den största förvåning, Jag gat det åt betjenten som öpp: nade porten.n Vänta ett ögonblick, Lizzy... hvarför har du så fasligt brådtom? Är du säker på att mr Edwin Barley var hemma sjelf? Det kan jag välinte vara, svarade Lizzy, och jag tyckte mig just se mrs Penn i detta ögonblick med flammande kinder och ögonen gnistrande af vrede. Din bedragerskal... I går afton sade du likväl att mr Barley var hemma., Kära fru, jag sade bara att betjenten sade han var hemma. Men jag törs inte stå här och prata en enda minut längre; om Hill kommer och får se mig, så kunde jag råka till att få mig lite på örat, jag. Jag hörde någon astigt gå utåt portiken, och då jag kastade en blick genom fönstret, såg jag mrs Penn halfspringande och med hedrande raskhet för ett äldre, något korpulent fruntimmer, skynda bortåt parkgrinden. I detsamma kom Harry Chandos in. Huru är det med den sjuke i dag? Bättre, hoppas jag, än sedan många år tillbaka. Hans lidande är slutadt, Anna — han dog vid midnattep.