Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Ett minne från Tredje Gustafs dagar. Vid afröjandet af den s. k. kronomagasinstomten i Westerås upptäckte man en gammal vägg, som gaf anledning till hvarjehanda funderingar, om hvad byggnad den egentligen tillhört. Man gissade, att det var en lemning efter något forntida kloster; den såg ju så intressant ut med sina höga fönster och djupa källarhvalf, der man tänkte sig nunnor med krossade hjertan hafva framsuckat ett sorgligt lif. Men illusionen är förbi. Riksarkivarien Hildebrand har undersökt saken och funnit SN vara en återstod af ett — kronobränneri från Gustaf Tredjes tid! Ingen torde dock beklaga, att det finns ett kloster och ett bränneri mindre. — Konungen af Araueanien gick och dref i Paris en god tid sedan han blifvit afdankad af sina trogna undersåter, araucanierne. Konung Antoine Aurglien hade förr varit underofficer i fransk tjenst, fört ett äfventyrarelif, men slutligen regerat i Araucanien, blifvit afsatt, men återigen, efter hvad det säges, kommit sig upp på tronen. Följetonisten Edvard Lockroy skämtar med honom på följande sätt: Lite hvar här i Paris ha vi sett Antoine Aurdlien I. Det var en reslig karl, skäggig, jovialisk, rödbrusig, med ett lika liberalt, konstitutionelt och parlamentariskt utseende som någon. Han talade om sitt konungarike enkelt och naturligt, liksom en annan talar om en soffa eller en näsduk. Han hade till mani att erbjuda folk ministerposter, man skulle trott att han bar sådana på sig. — Bjud på en pris snus, sade han : till en person, så skall jag ge er inrikes-portföljen nästa år. Så der enkel var han. Jag såg honom en regnig dag på imperialen af en omnibus. Han såg då för härlig ut! Nu lär han väl promenera till fots i sitt rike, naken, med spiran i hand. Hur bizarrt! Jag har svårt att tänka mig, att denne man nu stiftar lagar i Araucanien, att han säger Vi med Guds nåde, att han talar om Folkets vilja och att han kanske som bäst går och funderar på att arrangera ett plebiscit! Ah! Bossuet hade mycket rätt, när han sade, att Han ensam, som regerar i himlarne, förmådde resa upp och slå ned furstarne. Det är ett underligt tidehvarf vilefvai. Det omöjliga till och med blir der banalt. Man vågar ej tro det man ser för sina ögon. När jag dör skall jag dock trösta mig med att jag lefvat under en epok, som fick skåda samtidigt konungariket Araucanion, det liberala kejsardömet af 1870 och hr Olliviers cirkulärer. — Bombkomplotten i Paris. En liten Parisertidning vill med visshet veta, att de bomber, man i dagarne fått reda på i Paris och hvilka skulle användas mot kejsaren, icke varit laddade med explosiv-ämnet picrat, utan med Wagnersk musik! Tänk! utbrister tidningen, hvad kompositörer dock kunna vara ohyggligt grymma! — Ole Bull och yankeen. När Ole Bull nyligen besökte Boston beslöt en yankee, som också var violinspelare och hade hört talas om den ex centriske norrmannen,, att uppvakta honom. När han fick veta, att den store violinisten bodde på Revere House, styrde han sina steg dit, men innan han kommit fram svek modet honom och han beslöt låta en musikvän ledsaga sig. Då de kommo till hotellets port ville vännen icke gå med längre. Nå väl, sade Hill, violinisten (som olyckligtvis stammar betydligt), jag måmåmåste se den stora viviviolinspelaren, huhur det än må gå, och då hans mindre modige vän lemnade honom, vände ban sig till en uppassare, som stod i närheten, och frågade honom om Öle Bull var hemma. Gif mig ert kort, min herre! sade uppassaren, och jag skall se efter,, — Jag har icke något kokokort, svarade Hill, shvad skall ni ha ett kokokort till? — Gentlemen ha kort, anmärkto nppassaren artigt. — Vivivill ni dermed säga, ätt jag icke är någon gentleman, kaka. kanske ? sade Hu och uppassaren undgick med knapp nöd att få sin skalle klpfven. Utan några vidåre ceremonier gick Hill in på hotellets kontor, förvisade sig om numret på musikerns rum och bultade hårgt på dörren. Kom in! hördes en röst säga innanför. Nu vilja vi berätta resten af bistorien, säger tidningen The Golden Era, så som Hill sjelf omtalat den för oss: När jag kom in i rummet jag en hygglig herre stå framför spegeln och raka gig. Huhuhur mår ni, min herre? sade jag, mitt namn är Hill, jag spelar viviviolin och jag har hört att ni hade en mymymycket stor en. Ja, svarade Ole Bulli (ty det var hau sjelf), jag har ett mycket vackert instrument. Var god och sitt ned, hr Hill, så skall jag visa er min violin. Han låste strax upp låden der hans värdefulla Di Salo låg och i det han jemnade mig den frågade han gm jag inte ville spela för honom och så började han raka sig igen. Med detsamma jag fick violinen började jag visa honom hvad jag Kunde göra och jag sj elade attt möjligt som jag kunde tro skulle bereda honom nöje. Jag har aldrig förr hört en sådan violin, det gigir gick alldeles af sig sjelf att spela dem. Sedan Ole Pull fulländat sin toilett gick fram till mig och rynkende sina stora buskiga ögonbryn frågade han mig hvad jag tyckte om hans violin. Pripripriprima qvauvar qvar litet, sade jag. Vill ni inte spela något? sade han och betonade starkt det sista ordet. Detta var ex temligen oartig anmärkning; ty jag hade ju spelat sågot under mer än en hälf timme! Men jag gaf samfalet en annan vändning genom att fråga om han icke ville spela något. Åh jor, sade ban, i det han tog violinen, gned till ett tag med stråken och tonerna löpte zundt omkring i rummet, något som var en varning för vjviviolinspelare i allmänhet och för mig sjelf isynnerhet. Jag kunde nästan känna mitt hår gå till väders. Om bara några hade ropat, att elden var lös skulle jag ha haft en piötslig förevändning för att kila min väg och jag skulle gerna ha gitvit honom min nya hatt. Sedan min för; nervskakning var öf-l verstånden, började jag dock känna mig hemma; sken jag skall aldrig mer spela för någor stor musiker utav att han får anledning att först spela något sjelf,