litteratur, till hvilken de i lång tid inskränkt sin verksamhet, och i stället försöka at sjelfve skapa en litteratur, genom hvilke det då skulle visa sig, om den kunde gö den nuvarande ötfverflödig. Detta råd följd målsträfvarne, de började anlägga folkhög skolor och stiftade föreningar — en i Berge med namnet Vestmannalaget och en i Kri stiania, kallad: Det norske Samlag, hvi!k: hade till syftemål att utgifva småskrifter beräknade för allmogen, och förskaffa dess: en så vidsträckt spridning som möjligt. Slut ligen intogo de hösten 1868 genom uppsät tandet af en ny organ inom pressen: Dag bladet äfven en position i politiken, om hvil ken det måste sägas, att den icke helt oci hållet förmått frigöra sig från vår gaml: s. k. bondeoppositions af ståndsåsigter oc ståndsintressen anstuckna och derföre neppe ligen fullt tiberala uppfattningssätt. Af d nämnda småskrifterna har man från 186 en hel mängd: Ignatius, som i Aaret 11 lögt dög fyr si kristne Tru (öfversatt frå danska), Nokre Salmar, gamle og nyew Jerusalem vert ödelagd, fortalt etter Josephus Soldatboki af K. Janson, Tri Preikor fyr det norske Landsfolket af samme författare Ymse Smaastykkers, Lesebok i Landsmaalet; af O. Paulson, Ein Sogebundet. Härtill kommer ett litet arbete på vers: Svein og Gudveig af H. Krohn samt slutligen två broschyrer, som behandla maaistrevets, teori: Om vårt nationale Strev af A. O. Vinje samt To Indleg i Anledning af L. L. Daaes historiske Forelesninger i Bergen (af H. Krohn och K. Janson). Bibliotekarien Daae — då universitetsstipendiat i historia — hade nemligen under några föreläsningar i Bergen vin tern 1868—69 begagnat tillfället att framkomma med några, såsom det tyckes, temligen häftiga utfall mot maalstrevet, och mot dessa uppträdde då de båda nämnde målsmännen för Vestmannalaget med ett försvar, som icke gifver anfallet efter i häftighet. Hvad som isynnerhet gör och i lång tid har gjort hvarje teoretisk strid mot maalstre, vet så obehaglig är den oart, som dess försvarare änau icke ha kunnat lägga bort, nemligen att karakterisera enhvar, som icke står på deras sida, såsom en dålig patriot, för att icke säga: rent af en landsförrädare. Likasom det, yttrar t. ex. en af nämnde broschyrs författare, är högst nödvändigt för skandinavisterne att vända upp och ned på de historiska lärdomar, som bäras fram till oss genom Kalmar-unionen och föreningen med Danmark, för att en ny sammankoppling af dylik natur skall kufma stå så lockande som möjligt, så äro de o mycket angelägne att få reducera de s skilda folkegenheterna både i forntid och nutid till de minsta möjliga, på det att den efterlängtade sammansmältningen icke skall förefalla alltför onaturlig. Det är derför så lätt förklarligt, att det norska, i arf gångna tungomål, som talas i dialekter af minst sex sjundedelar af Norges befolkning (?), är dem en verklig nagel i ögat. De inse mycket riktigt, att förderfvandet af det norska språket är ett conditio sine qua non för en ama mation med ett eller begge de andra skan naviska länderna. Och detta är icke något enstaka exempel på den osaliva förkättringslust, som vanpryder vår offentliga diskussion, och i hvars tillkomst maalsträfvarne ha sin stora andel. Sannolikt skall den dock träda mera tillbaka och mera sällan få tillfälle att bryta ut, alltefter som målsträfvarne mera egna sig åt de positiva uppgifter, jag här ofvan antydde, och som de nu tyckas vara benägne att gifva sig i färd med. Såsom man af den ofvan gjorda uppräkningen har sett, är det originalarbete, hvarmed de sistlidet år voro i stånd att rikta litteraturen, just icke stort; men å andra sidan kan det icke nekas, att det, som skriftspråkslitteraturen har haft att uppvisa af vittra produkter, icke heller just kan sägas vittna om någon synnerlig originalitet. — Tre diktsamlingar, en med titeln Via dolorosan af pastor 5: Skavlan, en kallad Gule Blade, också af en prest J. H. Bentzen, samt en tredje nästan alldeles värdelös samling Digte af en pseudonym Oscar Stillaug; en uppbyglig fruntimmersroman: Brands Dötren, hvars estetiska halt står i omvändt förhållande till bokens omfång; Et Kornbaand til Jul, en samling småberättelser af ett par yngre författare; Smaastykkero af H. Schulze; Lcererinden, en berättelse at Marie Colban, samt Et lokkende Avertissement, berättelse af ett anonymt fruntimmer — här har man hela årets estetiska skörd. Tyvärr är det ringa näring i allt det här inbergade; missväxtårets olycka tyckes icke blott ha drabbat bondens åkrar, utan äfven vitterhetens späda plantor. Det bästa af alltsammans återstår i sjelfva verket: en liten poetisk antologi med titeln: Erotik og Idyll, hvilken har den rekommenderande egenskapen att vara vackert tryckt. Af B. Björnsons vArne utkom år 1869 andra upplagan.