Aftonbladet – 6 maj 1870, sida 3

t, med att allt dock blir nästan färdigt. Vi säga 7I nästan, ty enligt hvad vi erfarit, hafva alla expoa nenter ännu icke hitsändt sina utställningsalster, g l utan tvärtom fått uppskof dermed till den 13 Maj vn. st. De arkitektoniska arbetena äro så godt som alldeles afslutade, och den 23 dennes ställes utställningslokalen till samtliga exponenters förfogande (de äro till antalet 2300). Expositionsalstren äro ännu icke uppstälda, och allt bedömande af utställningens väsentliga förtjenster är således omöjligt; vi kunna derför tillsvidare yttra oss endast om dekorationerna i lokalen, och äfven detta endast i den mån, vi varit i tillfälle att taga notis om förberedelserna, Särdeles effektfull är anblicken af en mängd blankpolerade jernvägsskenor från hr Putiloffs railsoch mekaniska fabrik, lagda i form af en strålkrans. I deras midt kommer att -prunka en klippa af malmer, dekorerade med vapen och hvalfbågar. I annan stil och högst praktfull är de kejserliga spegel-, porslinoch lasfabrikernas dekoration. En af vårä stearinabrikånter har tillverkat ett jättestort ljus af en ; I million små ljus i spiraler, hvilande på ett präkr I tigt postament, på hvilket skola inrättas vattenr I fall och fontäner. Såsom skylt för sockerprodukr I tioner kommer en 12 alnar hög sockertopp att l uppställas. Ett enskilt bolag har företagit sig att l inrätta aqvarier, hvilka till sina dimensioner och , l öfriga detaljär komma att öfverträffa de aqvarier vi sett vid verldsexpositionerna. Man kommer att il genom en grotta med ett vattenfall inträda iaqvaI rierna, hvilka upptaga nästan hela expositionslokalens jordvåning. Grottorna dernere af stalaktiter och dekorerade med artificiella växter samt -lupplysta med elektriskt ljus, böra komma att I frambringa en präktig effekt. Öfverallt skola dammar anbringas och aqvarierna öfverfyllas med alla slags fiskar från alla delar af Ryssland, äfvensom från det öfriga Europa; likaledeSskola mollusker, lamfibier o. s. v. icke saknas. I dessa grottor, som naturligtvis komma att locka en öotalig mängd i nyfikna, kommer en orkester dagligen att utföra musik. — Grefvinnan Danner i Rom. Länsgrefvinnan Danner; som denna vinter en längre tid vistats i Rom, har under detta sitt besök haft audiens hos påfven, hvilket anses som en synnerlig ära under en tid, då kyrkomötet så strängt tager h. helighets tid och tankar i anspråk. Kardinal Antonelli, till hvilken grefvinnan skriftligen vände sig med förfrågan om huruvida hon kundeblifva mottagen, förklarade också straxt, att påfven för närvarande, om icke särskilda omständigheter vore för handen, endast gaf audiens åt kungliga personer; men redan samma dag som kardinalen till påfven hade framfört grefvinnans önskan, ankom en af h. -helighets kammarherrar till det palats, der refvinnan bodde, med en helsning till Fredrik II:s gemål, att hon andra dagen på eftermiddagen egde att inställa sig i Vatikanen. Enligt ceremonielet skulle hon vara klädd i svart och bärå tät slöja. På utsatt tid begaf sig grefvinnan, åtföljd af f. d. häradsfogden Rumohr — den under psevdonymen P. P. bekante författaren — till det padiea slottet, der hon genom en rad af rum, vilka i praktfull och konstvärlig dekorering. vida skola öfverträffa till och med Tuilerierna och Versailles, fördes till audiensrummet; der påfven mottog henne. Pius IX tyckes hafva funnit behag i att samtala med grefvinnan, ty han underhöll sig länge med henne, hvarunder hon kom att tala om de fel, som hon ansåg mest karakteristiska för nutiden. Särskildt omnämnde hon den vinningslystnad, som bade bemäktigat sig icke blott individerna, utan också staterna. Äfven försäljningen af de dansk-vestindiska öärne fördes på tal af påfven, som visade sig vara väl underrättad om dö svårigheter, som senaten i Washington lade i vär gen för denna affärs ordnande. Sedat samtalet sålunda fortgått länge nog, lät påfven kalla två kammarherrar, hvilka knäböjande mottogo en befallning, som han gåf dem på Iatin, hvarefter de lemnade rummet. -Om en stund kommo de tillbaka och framräckte på en guldbricka ett dyrbart juvelskrin, ur hvilket h. h. framtog två guldmedaljer, hvilka han förärade grefvinnan såsom minne af denna sammanvaro. Dessa medaljer äro nu ödfverlemnade till den på Jägerspriis varande samlingen, jomte en af grefvinnan Danner skrifven berättelse om hennes audiens hos och samtal med Pius IX. (D. N.) I — Nestor Roqueplan, en af Paris största viveurs, dito ett begapadt original genom sin löjligt öfverdrifna klädsel, publicist, teaterförfattare och den förste följetonisten, för öfrigt en omtyckt karl, har i dessa dagar aflidit, 63 år gammal. Han har varit direktör för Theatre Variet6s, Stora operan, Opgera Comique och senast tör Theatre Chåtelet. i Det var Roqueplan man. tillskref det famösa uttrycket: Otacksamhet är hjertats oafhängighet. Till följd af hans teater-verksamhet vände sig en stor mängd personer till honom med begäran om råd 0. 8. V., hvilket mycket plågade honom. TI tamburen till hans våning fanns. af denna anledfiing uppsatt en tåflå, på hvilken den besökande kunde läsa följande ord: För en person somhar mycket att göra finns det ingenting odrägligare än att tag emot personer som ingenting ha att göra. id generalrepresentationen helt nyligen på Chåtelet-teatern af dramen Les Cosaques ön le han sig illamående och sade till en god vän: Om ni har någon hemlighet, så vore det just passande att anförtro mig den, det vore trefligt för oss begge och för min del bar, jag ingen tid qvar för att kunna vara indiscret. En dag mötte Rödbeplan en vän. och frågade honom hur han mådde. Illal svarade denne och klagade öfver maglidande. Ah, jag beklagar er desto mer som jag har samma sjukdoni. Jag är egoist, som ni vet, och för att jag skall beklaga någon måste han lida lika mycket som jag sjelfo. — Någon tid derefter träffades de igen. — Nå, hur står det till nu? frågade Roqueplan. DMigt, mina magplågor... — Adjö, tala ej mer derom med mig, jag kan j beklaga er vidare, ty jag är nu botad. En dag samtalade Lon Gozlan och Roqueplan vid en table Ahote på ett hotell om språkens företräden sinsemellan och Roqueplan, som ville visa sig artig mot en ung vacker dan från Berlin, hvil-p! ken satt bredvid honom, höll ett tal för att bevisa tyska språkets öfverlägsenhet öfver alla andra språk. sc Han slutade sitt tal med följande durchpoetiska h uttryck: Tyska språket är det mest utsökt sköna och det talades också af Adam och Eva i paradiol set. Ja, svarade Gozlan, som hört på, men det 4( a för språket8 skull de blefto utdrifna ur parapg iset. ; År 1848 skilde Foqueplan sig från Duponchel ilst direktionen af operan. Man planterade på opera-k husets gård ett frihetsträd. Duponchel skulle hålla ht ett tal, men längre än till utropet: Medborgare, ti medborgåre! kom han ej. Några år derefter öf-p1 vertog Roqueplan ensam ledningen af operan. Man ämnade nedhugga det omnämnda frihetsträdet,å hvilket under tiden växt till en ståtlig poppel. Roqueplan kom i rättan tid för att hindra detta ör och utropade: Ingen får röra vid dettå träd förr er än Duponchel slutat sitt tal. fö När, Roqueplan var direktör för Variet6s kom af en dag enteaterförfattare till honomiför att upp; läsa en vaudeville: Direktören tände en cigarr Ja och sade: En akt får icke räcka längre än till-en dess jag rökt slut på cigarren. Om ni ej öfver-se skrider den tiden, så antager jag ert stycke. Vår författare var ingen rask föreläsare, ty han stammade. : Ju mer han skyndade på, desto årgare krånglade hans tunga bört honom, men han hann lyckligen sluta just när cigarren var utrökt. Åh ja; det .der är alltid en id6, yttrade Roque-! 1, plan; fadren, modren, älskaren och älskarinnan —! alla stämma de; af det der kan någonting göras, gt det duger rätt bra. Nej då, hr direktör, det är 5 jag som stammar och alldeles icke någon af personerna i pjesen. Åh, då är det inte det minstå pr roligt, och pjesen duger inte alls! 13 a Nkret krat, jar mt kt GR RM — Vid ett festligt tillfällei staden S. begärde 8 en talare ordet och började efter åtskilliga harsk P!