Aftonbladet – 5 maj 1870, sida 3

Jgen belägna byggnader och annan enskild egen dom. Vid förhöret lär dock upplysts, att fjer dingsmännen ej på nämnda sätt handlat mot order utan blott tillåtit en flock af 17—18 ynglingar at taga af vid Öfraby vägskilnad, för att begifva si närmaste vägen hem. Dessa hade emellertid, ef ter en stunds förlopp, återvändt och föröfvat of vannämnda våldsamheter. Länsstyrelsen har emel lertid vidtagit kraftiga åtgärder, såväl för att be fordra våldsverkarne till laga näpst, som för at förekomma upprepandet af dylika uppträden fö framtiden. I skrifvelse till civildepartementet de! 27 April föreslås, att Thorsås länsmansdistrikt innefattande Thorsås och Söderåkra socknar, meq en omkrets af tillsammans 4!, qvadratmil oci 14,100 invånare, skall delas i tvenne. Derjemt har länsstyrelsen, i en skrifvelse, anbefalt krono fogden Rooth, att, jemte delgifvandet af skrifvel sen, infordra vederbörande kommunalstämmors ytt rande angående förslag att öka fjerdingsmännens antal, i Söderåkra socken från 2 till 8 och : Thorsås från 5 till 20. . Tidningen Kalmar yttrar i anledning af dessa oordningar följande: När man betraktar uppträden af ofvan skildrade art, när man betänker, att tvenne stora socknars beväringspligtiga ynglingar, vid ett tillfälle, som borde hos dem frammana tanken på det kraf, fosterlandet eger på sina blifvande medborgare, i stället, glömske af både gudomlig och borgerlig lag, gifva I till att störa den lagliga ordning, som de med lif och blod skulle försvara, och söka som vilda djur sönderslita hvarandra, så tvingas man ovikorligen att fråga sig sjelf, huruvida man verkligen befinner sig i ett land, som är stolt öfver sin civilisation och sin folkupplysning. I trakter, der sådant kan förekomma, förmår ingen lag, ingen myndighet, vare sig andlig eller verldslig, ensam åstadkomma någon förbättring. Grunden till det onda, liksom botemedlet mot detsamma, ligger djupare. Berättelsen om de skamliga dåden, föröfvade af Söderåkra och Thorsås beväringsynglingar, skall nu gå land och rike omkring och öfver allt skall man fråga sig sjelf: huru står det till med föräldratukten i dessa trakter? Huru sköta presterna det dyrbara kall, som är dem anförtrodt )? Och slutligen — och kanske allra mest huru uppfylla skolråd och församlingar de pligter, som äro dem ålagda, att tillse det ungdomen icke måtte uppväxa i djurisk råhet? Och önskligt vore, att den, som är med förhållandena närmare bekant, ej måtte känna sig frestad att svara: dessa församlingars inbyggare tyckas hafva medel till öfverflöd, när det gäller att göda lönkrogarne eller att dränka sig i rusdrycker vid auktionstillfällen; men när frågan är om att anlägga en ny skola för den del af ungdomen, som i brist på tillfälle till undervisning största delen af året sysslolös stryker omkring i bygden — då förklara sig dessa församlingar vara medellösa.