Aftonbladet – 2 maj 1870, sida 4

yttre rummet. Edra tjenare måtte stiga sent upp. Jag hade ingen som kunde anmäla mig. Hvad mäste jag vidtaga för formaliteter för att få i banken deponera en kista med silfverpjeser? Jag tänker nemligen resa bort. Hr Soleil började att meddela främlingen de nödiga underättelserna, men märkte derunder, huru dennes blickar började att tankspridt flyga omkring rummet och slutligen, efter hvad det föreföll honom, med ett egendomligt uttryck stanna vid det stora jernskåpet, som var inmuradt i väggen. —Ah,sade främlingen slutligen, det der är visst penningskåpet, hvaruti ligga de sextio millioner francs, hvilka ni, efter hvad det påstås, hvarje morgon fördelar åt edra sex öfverkassörer! Hör på en sak! Jag tycker, att ni tager den här saken temligen lätt. Ni är allena — och ingen tjenare finnes i närheten. Om nu någon komme in hit liksom jag, under förevändning att han ville deponera saker af värde, men som hade en dolk gömd vid sitt bröst — ni förstår mig! Han gifver er nu en stöt, tager nyckeln, som ni helt säkert har i er högra västficka, och så kaiper en par tre millioner — huru skulle det då gå? — Hr Soleil log. — Det är inte så farligt heller, sade han. Den, som ville göra det, måste väl åtminstone hafva någon förhoppning om att kunna verkställa sitt företag och att kunna undvika att blifva straffad derför. Men nu ser ni den här knappen i vägen Så snart jag trycker derpå — och det skulle jag göra, äfven om jag blefve dödligt sårad — så skulle alla tjenarne blifva underrättade genom allarmsignaler och röfvaren och mördaren genast blifva gripen. — Hm! det beror på brottslingens skicklighet, sade främlingen. Jag har i Kabylien och annorstädes sett personer, som kunna så träffa en menniska med en enda dolkstöt, att hon sjunker medvetslös ned, utan att hinna gifva ifrån sig ett enda ljud. Dervid tindrade hans ögon med en egendomlig glans. Hr Soleil lemnade honom icke med sin blick. — Åhv, svarade han, röfvaren förlorar i de flesta fall sin kalldlodighet, då han ser blod flyta. — Det strider mot min erfarenhet,, genmälde främlingen. Jag känner ganska många, som äro fullkomligt vana vid anblicken af blod och som förblifva alldeles kalla inför ett rosslande lik. Jag kan anföra mig sjelf såsom ett bevis derpå. — Ni, min herre? utbrast Soleil med en viss häftighet. — Ja, just jag! — Nå ja, fortfor hr Soleil i likgiltig ton, hvad betyder väl för öfrigt om kassören dör, förutsatt att kassan inte blir röfvad? SkåRet är inte så lätt att öppna; man måste känna let rätta handgreppet. ag ensam, och härvid tog han upp nyckeln ur högra västfickan, är i stånd att öppna låset,, — Nå ja, men om han valde ett ögonblick, då skåpet står öppet? invände främlingen. Men — det torde nu vara tid på att återvända till vår affär! Derpå lät han kassören ännu en gång utförligt upprepa de formaliteter han hade att iakttaga vid deponerandet af sina silfverkärl och gaf sedan vid afskedet hr Soleil sitt kort. Med någon förvåning, men äfven med en viss tillfredsställelse läste denne orden: Marskalk Bosquet. Det var segraren vid Inkermann, som hade -förorsakat honom den lätta skrämseln. — Ett rörande afsked. En af Paris större restauratörer var häromdagen utsatt för en heroiskkomisk drift, som under några ögonblick förorsakade uppståndelse bland gästerna i lokalen, En elegant herre hade blifvit serverad med en middag, som han med rätta fann vara högst dålig. Gästen gaf garconen hederliga drickspenningar oci tillsade honom att han ville tala vid restauratören. Denne skyndade straxt fram till bordet med servietten under armen och småleendet på läpparne. Men hur förvånad blef han icke, då den obekante hastigt slöt honom i sina armar och känslofullt tryckande honom till sitt bröst under snyftningar framstammade: Adjö, herr restauratör, adjö! Jag har dinerat hos er, vi återse hvarandra aldrig merl! Efter ännu ett famntag skyndade den obekante sin våg och restauratören stod der helt flat, ett föremål för kundernas skrattsalfvor. — En artig katt. En korrespondent från Mönsterås till tidningen Kalmar berättar följande historia: En herreman härstädes, som i fjol höll nariel a i bar och var ovanligt kär i sina fåglar, föll omsider, af någon anledning, på den tanken att släppa fågiarne i fria luften och låta dem fara hvart de behagade. Han började med den bästa och vackraste honan. Hon sloj enast ned på ett tak, och huskatten, som allti hade haft ett godt öga till fåglarne i buren och derför upprepade gånger erhållit aga, var genast till hands att lägga vantarne på fågeln, men gjorde honom, besynnerligt nog, ingen skada, bar honom helt varligt i munnen, krafsade på köksdörren, blef insläppt, nedlade fågeln på golfvet och gick derifrån. Fögeln lefver ännu.