Aftonbladet – 2 maj 1870, sida 2

andre ser ut som han vore döende. Deras ögon äro ej heller lika — hans voro stora och mörka; mr Chandos äro blå. Kan det vara sir Thomas? Nej... inte sir Thomas; han är en undersätsig man, inte alls vacker — mycket lik sin mor. Nej, nej, jag vet mycket väl hvem det är och nu förstår jag fullkomligt hvarför allt har hållits så hemlighetsfullt rörande vestra flygeln. Hvad som alltsedan min hitkomst har företallit mig så besynnerligt, är mig nu helt tydligt. O, jag dumhufvud!... Men de ha spelat en så listig komedi med den nådiga ladyns sjukdom. Hon skyndade ut och in i sina rum. Jag blef så öfverraskad, att jag ännu stod och såg efter henne, då hon straxt derpå kom ut, klädd till en promenad. Tyst ämnade hon sig nedför trappan, då mrs Chandos också kom ut från östra flygeln och ropade henne: Mrs Penn, hvart skall ni gå? Jag behörf: ver ert sällskap. Vid detta tilltal fann sig mrs Penn nödsakad att stanna och se sig tillbaka; hennes ansigte hade ett höget missnöjdt uttryck. — Jag anhåller att få gå bort för en liten affär, som måste uträttas, men jag blir ej länge borta. Jag kan inte undvara er nu, det är verk. ligen omöjligt. Ni får dröja tills i morgon med er promenad. Jag vill på inga vilkor vara ensam nu, då det blir mörkt... jag är så grufligt nervös i afton. Det vill jag säga er, mrs Penn, att ni är inte hälften så uppmärksam som mrs Freeman... alltid är ni ur vägen eller önskar ni att gå bort. Mrs Penn kom långsamt gående uppför trappan och knöt upp sina hattband. Af uttrycket i hennes ansigte såg jag ganska väl att hon hade stor lust att göra uppror mot sin herrskaripna och trots depnas förbud, gåut,