Aftonbladet – 2 maj 1870, sida 2

Ännu ett ord: i händelse hon skrifver att febern ännu fortfar, måste ni dröja något längre; det kan ej hjelpas. I detta fall ger jag er mitt löfte att inte yttra ett enda ord som kan misshaga er och att vara så litet jag kan i ert sällskap. Vi skola båda tänka på den förflutna tiden blott som på en vacer dröm — som om ,den aldrig i verkligheten hade existerat. Ar det bra? Ja, sir. . Godt; då ger jag er mitt hedersord härpå, Anna; men först skola vi ärligt och af hjertat tala några ord tillsammans. Jag har redan förut sagt, att jag inte ännu, inte så snart. skulle yttrat mig, såvida jag ej funnit att kärlek hade vaknat i ert hjerta, likaväl som i mitt. Nej, gå inte, Anna; stå helt lugnt och hör på mig: det är mitt fasta beslut att i denna stund få en förklaring med er, som antingen skall reda. och försona allt, eller för alltid skilja oss åt. Vi äro ej tanklösa barn, som fegt skygga tillbaka för ett öppet och sannt ord; om ni ock är ung till åren, eger ni klokhet och rättskänsla mer in de flesta. . Då han så lugn och bestämd stod framför mig, visste jag att den förklaring han fordrade icke kunde undvikas. Hans vilja var den starkaste, men grymt var det af honom att tvinga mig att tala, och så fullkomligt: indamålslöst! Att jag nämnde er kärlek till mig, var nte, som ni kanske tror, för att plåga och olämpa er, var viss derpå, Anna; min önskan är endast att väcka er uppmärksamhet vå det vankelmod, som ni lagt i dagen. Det ir deröfoer jag önskar få en förklaring. Anna,. lu vet att du älskade mig, — och hans hand: larrade litet, då han lade den på min axel, Hvad är orsaken till denna hastiga förän iring? (Forts.j