Aftonbladet – 29 april 1870, sida 2

under det bon ännu lefde, uppmana mig att stanna för att skänka honom glädje? Blott genom den ytterligaste ansträngning lyckades jag återhålla tårar af harm och sinnesskakning och föga hade jag sjelf reda på hvad jag i häftigheten yttrade, i detsamma jag ryckte min arm ifrån honom. Skulle detta stackars hinder upphöra att finnas till, säger ni, ar Chandos? Har ni då ett nytt mord i tankarne? Jag tog mig en anledning till detta grymma yttrande af mrs Penns hemlighetsfulla meddelanden — hvilka jag i fender aldrig hade trott. Det var mycket illa af mig att säga så, jag vet det; men då sinnet är häftigt upprördt, väljer man ej sina ord så noga. Den förebråelsen kunde ni skonat mig för, Annal svarade han med ett smärtsamt tonfall i rösten. Har ni skonat mig? Ännu :kan allt -slutas lyckligt; tro mig, det är ganska möjligt. — Hvad är detta? Ett prasslande Jjud bland, de täta busksnåren till höger hade täst hans uppmärksamhet. Kanske med en tanke att det kunde vara Edwin Barley, lemnade mr Chandos mig hastigt, för att rekognoscera. Jag tog ögonblicket i akt och skyndade öfver åt motsatta sidan samt framåt en gångstig, för att komma ifrån honom, : Oförmodadt kom jag öfver Lizzy Dene, inbegripen i ett samtal med en främmande karl. Hon tog ett steg tillbaka och skrek till. Jag är ju på rätta vägen fram till boningshuset, Lizzy? Ja, alldeles rätt, miss. Vik bara af åt höger, då ni kommer till tårpilen. Jag var nära det nämnda trädet, då Lizzy Dene kom efter mig, som det tycktes fullt lika upprörd som jag sjelf. : Miss, började hon; vill ni vara så god