Aftonbladet – 28 april 1870, sida 2

Imycken välvilja. Hvarför kan ni ej eg nog styrka att resa härifrån? Steget är nu taget, svarade jag, till hälf. ten i vrede, till hältten i förtviflan. Se hä underrättelse om min ankomst till vänner hvilka, som jag hoppas. skola emottaga mig Jag måste afbida deras svar och sedan bju der jag Chandos farväl Min unga vän, ni har handlat rätt,, svarade hon, i det hon gick in och jag fortsatte min väg ut. Stödd mot väggen stod mr Chandos, och säkert hade han hört hvad som talats, ehuru ingen af oss anade hans närvaro. Jag studsade vid hans åsyn; han yttrade några ord, men jag låtsade ej höra honom och gick raskt vidare, Till postkontoret var längre än jag hade trott. Jag plockade några fina ormbunksblad och ät ett eller annat blåbär på vägen, och då jag vände om för att gå hem var det redan skymning. Utanför parken sträckte sig på en sida en djupt beskuggad och öfverväxt gångstig, som ledde till en liten gångport åt parken. Om jag följde den vägen, skulle jag förr hinna hem, och jag vek således af nedåt densamma. Men till min förvåning kom jag efter en stund till ett boniogshbus — en gård, der jag förut aldrig hade varit, och jag blef icke litet ledsen, då jag fann mig ha vikit af åt orätt väg. Det var tidsförlusten som oroade mig, men jag hade intet annat parti att taga, än vända om och uppsöka den rätta vägen. Det hade blitvit nästan mörkt, då jag slutligen var vid gångporten och mågra stjernor tindrade redan på himmelen. Porten stod på glänt, liksom den person, hvilken senast gått derigenom, hade glömt att tillstänga den. Jag stod ett. par ögonblick villrådig om hvilken af de många smala