Aftonbladet – 28 april 1870, sida 2

höflig och uppmärksam emot mig, ingentin; vidare och med de öfriga af husets invånar hade jag aldrig stått på bekant fot. Nu beslöt jag mig för att resa. Numer skulle icke min afresa förefalla som om der blef gjord i förbittring, eller emedan jag fruktade för min kärlek. Himlen vet att jag önskade göra hvad som var rätt, huru mycket det än måtte kosta mig, och mitt förstånd sade mig att ett längre dröjsmål va icke allenast för mig olämpligt, men skulle måhända äfven blifva så ansedt. Mitt li började blifva nästan outhärdligt. Harry Chandos var stundom mitt sällskap, nu som förr, och dock så olika emot förr, På samma fång som hans närvaro gaf ny näring åt den ärlek,,som så hade bemäktigat sig min själ, framstod. bilden af den stackars mrs Chandos deruppe i sin ödsliga flygel som en straffande Nemesis. Jag kunde icke längre bedraga mig sjelf med vackra förespeglingar och föresatser; mina ögon hade öppnats för den sanningen att jag omöjligen kunde börja glömma eller älska honom mindre, så länge Jag fortfor att vistas vid Chandos. Jag skref till madame de Melissie, sade henne att jag var tvungen uppsäga min förbindelse med henne och ätt jag skulle lemna Chandos; derefter tillskref jag mina gamla vänner i Nulle och bad dem emottaga mig tills jag lyckades få en ny kondition, samt förklarade mig alls icke frukta för nervfebern, ifall den ännu fortfor. v Eftermiddagen var mycket vacker, och det föll mig in att sjelf bära brefven till postkontoret i byn, i stället för att lägga ut dem på förstubordet. Då jag var klädd och kom ut i portiken mötte jag mrs Benn. Vet ni att ni ser sjuk och affallen ut? — att denna strid med er sjelf kostar er helsa? började hon tvärt, men likväl i en ton af