Aftonbladet – 27 april 1870, sida 2

sig, borde jag sagt henne att jag hade ingenstädes att fara; men jag sade det icke Allt hvad hon sagt mig och icke minst bennes oförsyntbet att tränga sig in i min kärlek, hade bringat mitt sinne i uppror. Mrs Penn satt en stund tyst och tankfull; då hon nästa gång talade, var det med hviskande röst: Har han aldrig till er framkastat ett enda ord om arten af det olycksöde, som hotar Chandos? Om det — det brott som blifvit begånget? Nej. Det var ett rysligt brott: det största mot gamhället som i Tio Guds bud är förbjudet. Då polisen kom ridande härom afton, trodde jag så visst att de kommo för att gripa honom. Jag vet att Harry Chandos trodde så med, Att gripa — hvem? Mrs Chandos älskvärda, äkta man, vet jag, svarade hon synbart retad. Hvarför låter ni mig upprepa detta onödigtvis? Jag å min sida tyckte att bon alldeles icke hade behöft upprepa mrs Chandos äkta man för mig. Det var ett mord, som blef begånget, fortfor hon, i fall ni önskar rent ut höra sanningen. Har det varit rättegång derom? Ej ännu; den skall komma. Säkra beviso — hon tvekade om orden — afvaktas. Stackars mrs Chandos! hon har ända sedan less inte varit vid sitt fulla förstånd — bland sämre, ibland bättre, men alltid 4 behof af någon som vakar öfver henne. Derför är jag nu här i huset. Jag svarade intet men satt försjunken i tankar. Säkerligen hade hon rätt i hvad hon sade. f sStackare! Ett sådant slag hade varit