värst af allt — vunnit min. — Detta var, en förolämpning. som upprörde Hela min själ. Allt annat skulle jag kunnat bära, Mrs Penn bade syftat på något stort brott; hans egna ord hade bekräftat detsamma. Hade han begått den svåraste missgerning, skulle jag förr kunnat förlåta den, än ett sådant öfverlagdt. bedrägeri emot mig. Nej; för det fanns icke förlåtelse; — och för mitt sårade hjerta fanns ingen tröst. Är ni missnöjd på mig för något? Har jag förolämpat er, Anna? Hans frågor upprörde mig ännu häftigare, och hvad mera var: de väckte min vrede. Jag hade blott två onda ting att välja emellan: tårar, eller att öppet uttala mina förebråelser emot honom. Den senare vägen blet den jag först valde. varför bedrog ni mig; mr Chandos ? Bedrog eri Ja, hvarför bedrog ni återtog. iavi min förtviflan. sam på huru jag yttrade mig Ma er in att till mig tal om kärlek, v ityvre 1 ej kän gifta er?, Han sammanpressade sina läppar och såg på mig. Vet ni, Anna, anledningen ? Det gör jag. Men i går visste jag dem inte, derom torde ni vara öfvertygad. Nej; det är omöjligt att den kan vara er bekant! fortfor han oroligt. Jo, mr Chandos, jag vet den. Förskona mig för att säga något vidare. Amnet är förolämpande för både er och mig. Anna, var god och säg mig hvem som har gifvit er denna upplysning?. Det är af ingen vigt, svarade jag häftigt, ty hans köld retade mig allt mera: Det kan vara nog,! att jag nu vet hvilket det hinder är, somfni mera än en gång syftat pån Forts.) al