editioner fördelaktigare än korta. Sjöoffierarnes stora antal i förhållande till exerisanslaget förbjuder dock den fördelaktigare nordningen. — Vore deremot officerskåren nindre än hvad den är, kunde sjökommeneringen inskränkas till ett färre antal, hvargenom expeditionerna för samma kostnad lefve långvarigare och officerarnes öfning i nån deraf längre, fullständigare och bättre. Vu deremot, för att ej alltför många officeare skola hela år gå på land, utestängda rån all sjötjenstgöring, måste öfningsexpediionerna fördelas i många små portioner, varigenom en mängd officerare erhålla hvar in lilla del, men ingen fullt tillräckligt. Geom någon reduktion af officerskåren blefve örhållandet fördelaktigare, hvaremot en till;ikning skulle göra tillståndet vida mindre illfredsställande än hvad det nu är. Den fta tillämpliga satsen: litet men godt, är i ntet fall riktigare är vid bestämmandet af jöofficerares antal. Å sidan 9 förekommer en uppgift, som icke bör lemnas oanmärkt. Enligt densamma kulle en kanon, ställd på land, kosta beydligt mindre än en sådan med flytande larett. Allt sammanräknadt:är det dock icke å. Båda erfordra samma pansarklädsel och ära nog samma maskinkraft för manövern, ;ch skulle den flytande lavetten vara dyrare in grudbyggnaden med ammunitionskällare te. ete. för kanonen å land, så måste ikväl denna senare hafva utanverk till skydd mot fiendtlighlandstigningstrupp. Derill kommer att kanonen å den flytande lavetteu kan förflyttas från en position till en annan och sålunda motsvara nyttan af 2:ne ller flera kanoner å ett strandbatteri. Efer militärisk beräkning är förhållandet snarare motsatsen af hvad utskottet föregifver. Derföre är det dock icke sagåt, att alla kanoner ör skärgårdens försvar böra vara flytande. (cke heller skulle jag upptagit utskottets yttande, om det ej kunnat tydas såsom ett wrgument emot byggandet af små pansarbåar. Slutligen måste jag uttala mitt tvifvel om det rättmätiga uti utskottets motivering å id. 7. Det synes icke under något förhållande vara med det rätta och sanna öfverensstämmande att af små missnöjen göra skyhöga berg; ännu mindre att i ett utskottsbetänkande framhålla ett missnöje, som icke ir af politisk eller ekonomisk art, utan inskränker sig till en del officerares missbelåtenhet med den af K. M:t dem föreskrifna tjenstgöringsskyldighet. Behörigheten af att sålunda i riksdagens förhandlingar upptaga och likasom autorisera en så beskaffad missbelåtenhet, .synes mig vara, minst sagdt, tvifvelaktig. Åtminstone borde utskottet förut gjort sig mödan tillse om detta missnöje verkligen är befogadt på grund af en telaktig organisation, eller föranledes af dessa ouppfyllda önskningar, som äro så vanliga inom en sjöofficerskår, alltför stor för jemn Sysselsättning. Hade detta iakttagits, skulle skottet helt visst aldrig anfört t.ex. missöjet och missbelåtenheten ibland officerarne vid k. flottan deröfver att den för dem bestämda verksamhet skulle göra dem främmande, på det område, som i händelse af krig blefve deras krigsteater. Må det tillåtas mig upplysningsvis nämna, att, utoni ocean-navigeringen med fregatter och korvetter, hafva k. flottans officerare sig tilldelt att i striden föra äfven våra monitorer. Dessa senare fartyg kunna icke, till följd af deras djupgående; stora längd och tungmanövrerlighet, intränga på sidorna af skärgårdens lotsmannafarvatten, såsom Skärgårdsartilleriets små pansarbatar, utan måste hålla sig i de egentliga segellederna, vid försvaret at dervarande positioner. Detta är inom skärgården det område sjöofficern med sin monitor bör känna; och långt ifrån att det vid bestämmandet af sjöexpeditionerna varit någon uraktlåtenhet, som berättigat honom att kalla sig främmande eller gäst inom detta område, äro hans öfningar ordnade med särskildt fästadt afseende på förvärfvandet af denna för honom behöfliga lokalkännedom. Samtidigt med expeditionerna på aflägsnare farvatten äro nemligen: hvarje år en eller tvenne monitorer, med fem officerare å hvarje monitor, beordrade att navigera långs våra kuster och att besöka dervarande farleder och hamnar. Så t. ex. förra året hade monitoren John Ericsson följande marschruta, nemligen: från Carlskrona till Slitehamn, Fårösund, Oscarshamn, Westervik, Waldemarsvik, Slätbaken till Mem, Oxelösund, Dalarö, Stockholm, Trälhafvet, Kalmar, Norrtelje, Öregrund, Svartvik, Sundsvall, Wifsta varf, Hernösand, Örasköldsvik, Gefle, Dalarö, Kalmarsund, Carlshamn, och åter till Carlskrona. När så är förhållandet, borde det icke i en riksdagsförhandling talas om sjöofficerarnes missnöje öfver att göras till främlingar inom det område, som blir deras krigsteater! Mycket mer vore att säga, men ämnet är motbjudande, och ju mindre man här ordar derom, desto bättre torde det vara.n