såvidt kändt är, K. M:t icke ämnat vidtaga någon ändring. Momentets senare del, deri utskottet hemställer att åt skärgårdsartilleriet anvisas den del af skärgårdsförsvaret, som, utan att kräfva sjömannabildning, fordrar en vidsträcktare insigt i artilleri, minväsende och befästningskonst samt öfriga landtförsvaret närmare liggande ämnen m. m., måste jag äfven afstyrka, ehuru af andra skäl. Här synes detl: vara utskottets syfte, att från skärgårdsartilleriet skilja all verksamhet, der någon ad af sjömanskap fordras, och att förhin-: ra denna kår att hädanefter sätta fot på l. fartyg. Dess tjenstgöring såsom sjömätare, äfvensom exercisen med pansarbåtarne, skulle alltså uppböra. Den första fråga, man här gör sig, är denna: för hvilkens bästa skulle denna ändring ske? Fäderneslandets fördel kan icke åberopas. Den fartygsmateriel, pansarbåtar och sjömätningsfartyg, samt de dem åtföljande pligter, som äro skärgårds-! artilleriet anförtrodda, hafva icke i något hänseende varit försummade. Denna kårs officerare hafva fullgjort sina skyldigheter på ett sätt, som rättvisan måste tillerkänna det högsta loford. Hvarken personal eller materiel hafva tillförne ernått den framstående duglighet och hållning, som vunnits under de få år skärgårdsartilleriet varit organiseradt. Aldrig förr hafva officerare vid denna vigtiga del af fäderneslandets försvar egt den lokalkännedom i våra skärgårdar samt den förmåga att vid sidan af de stora farlederna manövrera mellan hundratals undervattensklippor och skär, som skärgårdsartilleriets officerare redan förvärfvat. Vore förhållandet motsatt, hade dessa officerare visat liknöjdhet eller oförmåga att föra sina fartyg, hade de i något hänseende försummat sina pligter eller funnes det någon skälig anledning att så skulle komma att ske, då vore ifrågavarande åtgärd måhända rättvis, om ock sträng, enär det nya vapnet ännu haft så kort tid att utveckla sig, Men det är icke så. Ej heller kan det visas att den af utskottet åsyftade åtgärden för staten medför den ringaste besparing. Under sådana förhållanden vore det ju icke någon fördel för fäderneslandet att beröfva skärgårdsartilleriet dess fartygsmateriel. Hvem skulle då vinna på förändringen? Månone sjelfva vapnet? Långt derifrån. Följden blefve utan tvifvel skärgårdsartilleriets undergång. Enligt uttkottets förslag skulle dess verksamhet begränsas till handhafvandet af det fasta strandartilleriet — hvilket ännu icke finnes; till minväsendet — ett experimentvapen, som sysselsätter blott några få; samt till befästningsarbetet — hvilket tillfallo bestrides af fortifikationskåren. Med en så beskaffad verksamhet, om den ens förtjenar detta namn, vore Skärgårdsartilleriet ur stånd att med mot svarande gagn återgälda staten hvad det kostar, I samma mån skulle äfven dess anseende sjunka och i och med detsamma dess dagar vara lätt räknade. Möjligen blefve också följden, att de små pansarbätarne, som aldrig kunde rätt ingå i det ,egentliga sjöförsvaret, men både i militärikst och ekonomiskt hänseende torde vara den för oss lämpligaste fartygcert, jemväl komme att försvinna, då vi måhända åter började drömma om pansarfregatter eller dylikt samt om möjligheten att ute i öppna sjön kunna afhålla fienden från våra kuster. Härmed vill jag ej hafva sagt, att så är utskottets afsigt, endast att så kunde komma att ske då ett bittert uppvaknande blefve vår säkra och enda skörd. Men kanske invänder man, att ehuru skärgårdsartilleriets duglighet nu är obestridlig, kan dock densamma i längden icke underhållas. Ett sådant antagande, obestyrkt som det är, innebure ett obefogadt misstroende emot regeringen. — Tilltror man henne förmågan att vidmakthålla den vidtomfattande och fulländade mjömansbildning, som är det egentliga sjöförsvarets högsta uppgift, så finnes ej anledning misstro hennes anordningar för skärgårdsartilleriets begränsade sjömanskunskap. Den ena såväl som den andra statsmakten bör med rätta kunna fordra, att icke något misstroende mot henne uttalas förrän bestämda fakta gifva vid handen, att fel äro begångna. — Att deremot utan giltig anledning och blott på grund af obestyrkta förutsättningar vilja sönderbryta ett system, som nyligen blifvit ordnadt, vore att närma sig en orolig radikalism, föga egnad att lyfta vårt anseende. Jag får derföre vördsamt tillstyrka, att riksdagen, åtminstone tillsvidare, åt K. M:t öfverlemnar utvecklingen af sjöförsvarets I tvenne vapen, i enlighet med båda statsmakternas för några få år sedan gemensamt fattade beslut, och att följaktligen utskottets ifrågavarande moment lemnas utan afseende. Likaså måste jag uttala min reservation emot utskottets hemställan i moment d), att någon del af det sjöförsvaret nödiga manskap äfven under fred för vissa år antages bland de dertill mest lämpliga af landets kustbefolkving,. Hade utskottet samtidigt tillstyrkt båtsmanshållets aflösning eller öfverföring till armen, skulle en hemställan om anskaffandet af annan stamtrupp till krigsfartygens bemanning varit riktig; men då utskottet tvärtom tillstyrker, att en ej obetydlig del (sid. 17) af båtsmanshållet vid sjöförsvaret bör bibehållas, eller, såsom det heter i utskottets ftredje slutpunkt Litt. A, så stor del deraf, som motsvarar behofvet, så synes skäl nu icke finnas för värfning af kustfolk. Icke heller har utskottet nämnt eller ens antydt hvilka fördelar dess förslag skulle medföra. Det synes deremot gifvet, att denna värfning på vissa år komme att föranleda en icke obetydlig tillökning i femte hufvudtitelns utgifter. Ätven i militäriskt hänseende är förslaget oantagligt. Det är tydligt och klart, att detta vade kustfolk, upptaget till exercis å våra örlogsfartyg, å hvilka besättningslistan är strängt begränsad, skulle undantränga ett motsvarande antal båtsmän, hvilkas öfning och tjenstdugligI het härigenom tillbakasattes, och båtsmansI hållets nya organisation isamma mån förfelades. Den enda vinsten af utskottets hemställan blefve ett rön, som bestyrkte, hvad vi redan förut veta, att en sjöbefaren kustbo jär användbar å örlogsfartyg, att han för sitt arbete. fordrar hög hyra, samt att en ny stamtrupp, som icke är behöflig, blefve en kännbar öfverflödstitel i sjöförsvarets allaIredan dryga utgiftsstat. Af anförda skäl, loch då jag anser att riksdagen icke bör uppmana K. M:t till utgitter, som för sjöförsvaret medförde skada, men intet gagn, tillåter jag mig vördsamt afstyrka utskottets ifrågavarande hemställan. Afven utskottets motivering innehåller åtI skilligt, som borde bemötas. , Men då det icke vore lämpligt att skrifva en reservation lika lång som sjelfva betänkandet, anser jag i mig här böra vidröra endast ett par yttranen, Emot utskottets synbara sträfvan (sid. 6) att få en tillökning i stället för en reduktion i officersantalet vid det egentliga sjöförsvaret — en sträfvan som, om den lyckades, snart skulle ruinera detta vapens anseende och bestånd — vill iag blott anföra, att det