Aftonbladet – 20 april 1870, sida 3

rhögsta vilja att förenämnde baron Möller dAarVangen kall föreg till Vår fästning Fredriksort och der, till straff för öfverträdande af landets lagar, hållas i förvar i öfverensstämmelse med den order, som Vi utförligare vilja meddela Vår kommendant i detta hänseende. Hvad angår de hos arrestanten anträffade papper och handlingar, så vilje Vi, att öfver dessa upprättas och i hans närvaro uppsättes en nogs grann förteckning, så att de, som på något sätt äro egnade att upplysa om hans ställning skiljas från de öfriga, hvilka tillika med de förra, hvar t för sig skilda, förses med hans och den tillsatta ) kommissionens sigill, för att derefter deponeras åli Vårt Cancelli-Collegii archiv, tilldess Vi anelordna huruledes vidare med dem skall förfaras. 11 Denna Vår allerhögsta resolution meddelas arelrestanten genom den tillsatta kommissionen, som . I tillika har att utföra hvad som rörande de hos arrestanten förefunna papper och dokumenter är PPröderiksberg d. 9 Okt. 1816 rederiksber; 3 je . i Frederik R. De dokumenter, vi ha till vårt förfogande, meddela icke någonting om innehållet af de -)hos dAarvangen anträffade papper och vi a I känna derför icke huruvida de stadfästade r I misstanken om att han hade varit invecklad li en sammansvärjning mot kronprinsen Carl I Johan af Sverige, men ett yttrande i ett bref, ;som han under sin vistelse på fästningen Frederiksort skref till ministerpresidenten grefve Moltke häntyder på, att han icke betraktade !lsin arrestering såsom föranledd af duellen, Jutan att den verkliga orsaken. dertill måste sökas i hans förbållande till Bernadotte samt Jatt han ansåg sig som ett offer, hvilket den danska regeringen af statsskäl hade bringat I Sverige. Det kan väl också antagas, att om tlicke andra skäl än det som stod i samband ; med duellen gjort sig gällande, skulle man , väl helst ha sökt att på ett eller annat sätt ;Ibli qvitt en person, som genom sin oregerIliga och trätlystna karakter var en ytterst besvärlig statsfånge, Polisdirektören i Kjöbenhavn fick nu i uppdrag att låta föra dAarvangen till fästningen Frederiksort. Detta skedde de första åagarne af November på paketfartyget till Kiel, under T eskort af polislöjtnanten Böelman och en Ppolisbetjent. Till hans underhåll blefvo 2 rdlr J! silfver dagligen anvisade, till ljus, bränsle och bohag bestämdes en viss summa i månaden och hans behandling var icke strängare än som för hans säkra bevakande var nödigt. Men dTAarvangen, som hade trott att han blott några dagar skulle förbli fånge sitt hedersord och derefter försättas i fi et, blef mycket uppbragt när han såg att det verkligen var allvar med hans färgsliog och att det såg ut som om den skulle komma att räcka länge. Han vände sig derför i början af December med en skrifvelse till Fredrik VI, i hvilken -han, utom det han beklagade sig öfver den behandling han undergått genom att hållas fängelse för en förseelse, med hvilker, man i alla andra länder såge gono fingrarne, tillika klagade öfver en Onaturligt hård behandling och anhöll Om mildring så att han blefve befriad från den stränga bevakningen samt att han måtte få gå omkring i fästningen hvar och när det behagade honom. Denna sistnämnda begäran blef afslagen, hufvudsakligen af det skäl, att. den tid af året var inne då fästningsgra.varne voro tillfrusna och att det derigenom icke var svårt att rymma. Men för öfrigt fick fästningens kommendant, generalmajoren Hirsch, en mycket human man, sig ålagdt att icke behandla statsfången strängare än som var nödvändigt för att förekomma att han rymde sin kos. . Den schweiziske öfversten var emellertid icke belåten härmed. Den 12 Dec. sände han genom kommendanten på Frederiksort åter en skrifvelse till konungen, i hvilken han änhöll om fritt tillträde till fästningens inre delar, emot det att han gaf sitt hedersord på att icke lemna fästningen. Det betänkande som geheime-statsoch jostitieministera Kaas, på konungens begäran, afgaf öfver denna skrifvelse, bidrager i visst hänseende till att Sprida ljus öfver rätta orsaken till fängslingen, Det heter nemligen. deri: Om man tager i betraktande den juridiska, anledningen till baronens häktande, öfvorträdelse af landets lagar om dueller, så kande han väl blifva föremål för Eders Majestäts nåd, emedan dessa lagar sällan kunna, tillämpas i deras fulla stränghet, och det är också för aktigt att hans arrest: blir en börda för Eders Majestäts finanser. Men politiska skäl kunde möjligen in casu göra en mer än sedvanlig stränghet nödvändig och då jag icke ser mig i stånd att bedöma saken från den sidan, så öfverlemnar jag allerunderdånigst till Eders Majestäts allerhögsta beslut, huruvida. det må vara be höfligt att höra ministern för utrikes departementet. Jag anser mig blott böra tillägga, att alla bref och dokumenter, genom hvilke baronen skulle legitimera sin ställning, och genom hvilka han möjligen kunde förnärma. en främmande makts regering om han komme på fri fot, finnas under örsegling i kansliets arkiv, så att Eders Majestät eger fullkomligt i sin makt, i händelse arrestanten skulle undkomma eller bli lösgifven, att bestämma hvilka af dessa dokumenter kunna återlemnas till honom, och från denna synpunkt betraktadt förekommer det mig, som om hans rymning icke kan hafva några betänkliga följder, änskönt det alltid vore mera önskligt att ham erhölle sin frihet genom Eders. Maj täts nåd än genom sin fykt från en af! landets fästningar. Häraf framgår emellertid, att Kaas icke var fullt invigd i den egentliga anledningen. till Möller QÅarvangens häktning, och att det närmast var dåvarande utrikeswigistern Rosenkrarts, som kände hur det kängde tillSaDYgans. Huruvida vinken om att denne skulle tagas till råds blef följd af konungen, är icke faollt klart, men mycket sannolikt, och den 29 December blef genom kongl. resolu-tion bestämdt, att om baron Mäller dAarvangen gåfve sitt skriftliga hedersord att icke lemna fästningen, skulle hans arrest förmildras så att han erhölle fritt tilltzäde till fästningens inre och derjemte skulle den strängare bevakningen upplöra. Aarvangen afgaf den 1 Januari det fordrade hedersordet i närvaro af garnisenehs samtlige officerare, och den kongl. fösolutionen blet genast satt i verket.