Aftonbladet – 20 april 1870, sida 2

derleken en mera orolig karakter. Vinden susade i träden, moln ilade fram öfver himIlahvalfvet, och löfven dansade omkring på l vägar och stigar. Det ligger något melankoliskt i dessa höstens fallande löf. Menniskor finnas, som älska hösten mest af alla årets tider... för mig innebär den någonting sorgligt och tungt. Huru kunna vi se trädens vackra, gröna skrud vissna, falla till jorden och dö, utan att tänka på att vår egen stund också snart kan vara inne?... Jag lyssnade på löfvens prasslande och — för att tala uppriktigt — äfven efter mr Chandos, som ännu ej var återkommen. Min böjelse lockade mig att gå honom till mötes; förstånd och blygsamhet befallde mig att stanna der jag var. Efter en stund kom Lizzy Dene lugnt gående på en af de smala, mörka gångstigarne, som åt ömse sidor sträckte sig från den breda körvägen. Hon var klädd i hatt och kofta, liksom hon hade varit i något ärende till byn, och bar en korg på armen. Nästa ögonblick stannade bon och tala—de med en herre, som från en annan gångväg hade gnskjutit henne. Det var Edwin Barleyg Lizzy Dene lät icke länge uppehålla sig, men skyndade bort åt kökssidan; straxt derpå kom mrs Penn, gick rätt emot Edwin Barley, och de promenerade under ifrigt sam. tal med hvarandra. Jag var så skyddad af träden att de icke blefvo mig varse; först då de kommi, nästan inpå mig, upptäcktes jag af virs Penns skarpa blickar. Hon påskyndar,e sina steg, medan deremot mr Barloy Yite på hatten, vände om och gick. Här sitter ni med e; bok., började hon; är det inte för Mörkt att läsa?, Nästan. Har ni varit ute och promenerat va Penn? trågage jag i OPP att hon icke skulle nämna 7; Edwin Barley. (Forts.