Aftonbladet – 20 april 1870, sida 2

förtroende för sina rådgifvare, ändock ej skiljer sig från dessa rådgifvare, utan bibehåller dem, men i stället för att understödja deras sträfvanden och söka bereda framgång åt de förslag, som i samråd med dem blifvit framlagda, på omvägar motverkar dessa förslag och sträfvanden; då förlamas också styrkan och enheten hos. regeringsmakten, och konungamakten, som väl icke rättsligen är något annat än regeringsmaktens kontinuitet, måste derigenom blifva i betänklig grad försvagad. Men icke har man då rätt att kasta skulden för ett så olyckligt förhållande på institutionerna eller ens på konungamaktens vedersakare! — Man invänder troligtvis, att under dylika omständigheter, när rådgifvarne finna sig ej vidare ega konungens förtroende, är det deras skyldighet att begära sitt entledigande. Visserligen! — Men om konungen då förklarar deras förmodan, att de skulle hafva förlorat hans förtroende, vara ogrundad? — — — Eller påstår man kanhända, att en sådan ställning ej gerna är möjlig? Jag tror för min del deremot, att den alldeles icke är omöjlig. Visserligen förutsätter den, att en regent, som så handlar, i hög grad missförstår sitt eget bästa; men exemplen härpå äro tyvärr ej sällsynta. Man har tvärtom ganska ofta sett, att konstitutionella regenter betraktat den myndighet, som grundlagarne ställt vid deras sida, nemligen statsrådet, konseljen, ministören, eller hvad den ock må benämnas, med misstänksamma blickar och såsom en regeringsgrundsats antagit, att dess inflytande och anseende måste inskränkas. Det är lätt att förstå hvarifrån detta politiska fel härleder sig. Dels kännes alltid ett band på den personliga viljan besvärligt; dels finner man kronans glans fördunklad, om det anses att någon inskränkning eger rum i maktfullkomligheten; dels förbiser man att under närvarande tids utvecklade samhällsförhållanden utförandet af den personella styrelsen — så framt den ej skall upplösa sig i ett gränslöst slarf och missbruk — blir en praktisk omöjlighet, derest ej regenten åt regeringsbestyren egnar en oafbruten uppmärksamhet och det mest ansträngande arbete, som skulle utesluta nästan all annan sysselsättning, och derjemte eger en sällsynt stor förmåga, öfverstigande till och med Gustaf II Adolfs och Carl XI:s, ty dessa stora regenters ovanliga egenskaper voro redan vid den tiden, under så olika förhållanden, knappast tillräckliga för en sådan verksamhet; och slutligen gör man sig ej tillräckligt reda för de följder, som af ett sådant system i längden måste uppkomma. Att understödja en dylik politisk uppfattning och genom det personella styrelsesättets utveckling, eller på annat sätt, medverka till statsrådsinstitutionens försvagande, är derför i min tanke ett stort och farligt misstag. Må man på denna, den högsta och vigtigaste af våra sambhällsinrättningar, gerna ställa stora, dock alltid af billighet och rättvisa begränsade anspråk — detta är nyttigt; men må man deremot icke, hvarken af tanklöshet eller med beräkning, genom opåkallade angrepp och småaktiga anmärkningar öka det tryck, som konungens rådgifvare, till följd af sin ställning och af särskilda förhållanden, från olika håll hafva att uppbära. Derigenom skulle man lätteligen kunna komma till resultat, som man sjelf är långt ifrån att önska, och i alla händelser förbittrar man ett redligt arbete, som väl kunde förtjena att genom förtroende och någon tillmötesgående välvilja underlättas. J. A.