Aftonbladet – 16 april 1870, sida 2

Han — densamme, tror jag, som är sedd i parken. Spöket. Jag såg det. Hur kan ni vara så barnslig? Hur kan ni tillåta er så dåraktiga inbillningart bhannades han med sträng röst och gick ett par steg ifrån mig. Jag såg det; jag försäkrar er, mr Chandos, att jag gjorde det! Skepnaden kom med höjd arm, liksom för att varna mig, mager som ett benrangel och med insjunket, dödsblekt ansigte. Och, o! dessa hemska drag voro likväl så lika edra.s Var det inbillning? var det verklighet? Fick ej han sjelt, medan jag talade samma askgrå blekhet, som då polisen först kom? Hvad gjorde ni härute, i galleriet? frågade han med samma skärpa i rösten. Jag gick endast efter en bok, som låg i fönstret. Då jag åter skulle gå in, fick jag ,Ni såg alldel fortf Ni såg alldeles ingenting, fortfor han med någon häftighet. fag är fölvännd over er, miss Hereford. Spöket fanns i er egen inbillning och icke annorstädes. Om det stått här på golfvet, var då så god och säg: hvart har let tagit vägen ? Def vet jag inte, Det försvann eller drog sig bortåt vestra flygeln. Ganska visst var ar. ä reänska visst är nå rätt oförståndigs, svaade han; ja, vida mera, än hvad jag har unnat tro so 0 . Nej, mr Chandos, pi må saga vad nihbehagar; mina egna sinnens vitnesbörd kan ni nte resonnera bort. Men tack, o, tack för stt ni i det ögonblicket kom uppför trappan! Jag tror helt säkert att jag annars skulle lött eller blifvit vansinnig. Jag tog upp min bok från mattan, gick in mitt rum och tillslöt dörren. Mr Chandos ;ppnatle den åter tömligen häftigt,