I — Ofvör . år Soft Sager, hvars tragiska slut på Amerikas jord vi nyligen omtalat, meddelar en krönikeskrifvare i Wenersborgs-Posten följande lefnadsteckning: . Sin skiftesrika bana började hon som skänkjungfru på ett värdshus, men i saknad af könets mera ljufva och fängslande lockelser och kännande sig skapad för en högre verksamhet, lemnade hon en plats, som endast för den, som sjelf eger erforderliga behag, kan vara behaglig, och egnade sig med outtröttadt nit åt sin stora id, qvinnans emancipation. En process med en ryttmästare Miller, den hon sjelf utförde, blef första steget till hennes blifvande emancipationsverksamhet, och sedan följde den ena triumfen efter den andra. Två egna tidningar och talrika föreläsningar voro de medel, hvarmed männen skulle nedgöras och qvinnan befrias ur sitt olidliga slafveri. Då Sofi Sager tillika satte sin ära i att äfven såsom författarinna ådagalägga qvinnans jemnbördighet med mannen, torde några prof på hennes stilistiska talang ej sakna intresse. En hennes prenumerationsanmälan lyder så här: De respektive damer, som tillhöra Upsala notabilitet och som vilja räknas bland mina värde prenumeranter, behagade infinna sig hos undertecknad förmiddagarne från klockan 10—12 för enskildt, d. v. s. utan maskulina vitnen eller besök, sina namn anteckna, emedan jag hört att damerna här tyvärr ej ännu eger den emancipation, som fordras för att bland civiliserade kavaljerer vara ogenerade. Jag vill framdeles gifva offentliga föreläsningar (som många önska) öfver qvinnans emancipation och föregå med triumferande exempel. Hvar och en bör söka att vinna upplysning och upplyfta fördomens slafviska draperi, som jag, fast ung, förkastar utan oöfvervinnelig strid, med helgad frid, då jag stolt trotsar alla opinionens falska grundsatser. Sophie Sager, f. d. Victorie von Bergens. Äfven hennes annonsstil var lika originel, såsom synes af följande annons: Observez, mes dames! Min novells damprenumeranter behagade infinna sig så fort som möjligt kl. 10—12 f. m. och civiliserade kavaljerer från sistnämnde tid till kl. 7 e. m. Min societå har entr till kl. 9, söndagar undantagandes. Emedan jag ej ämnade göra min sefiriska sesjur längre här, i anseende till min snara resa till Skandinaviens hufvudstäder etc., och emedan jag ej här kan få poetiskt privat logis, då min annons derom kom putsveck, så är det obestämdt — — — — S. Sager, Victorie von Be—. P.s. Min privata tidning kommer väl ej ut, emedan redaktörer frukta för lundqvistiska kandelabrar. Likaledes har hon efterlemnat en samling verser, hufvudsakligen af polemisk tendens och riktade mot det hatade mannaslägtet.. Hennes föreläsningar blefvo icke obesökta -— ehuru auditoriet utgjordes utaf det otäcka könet — och man hade der mycket roligt, ty tonen derunder var mycket fri. Men äfven dessa gocieteter, som hon sjelf benämnde dem, blefvo snart gammalmodiga, och likt alla Sveas missbelåtna , reste äfven hon öfver till frihetens och emancipationens förlofvade land på andra sidan Atlanten. Hennes verksamhet i Amerika har man aldrig sport någonting om, tills tidningarne berättat att hon en dag funnits ihjälfrusen itrakten af Dower i Nordamerika. — Ett schackspel. Bland ar, i sitt testamente uppräknat ska Hopolean son, en gång kalla fonung af Rom, efter kejsardömets underg,g känd under den mera blygsamma titeln berti7 af Reichstadt, var äfven ett utmärkt väl arb;cadt schackspel. Rutorna i det till detta sch.ckspel hörande brädet voro af sällsynta välstuktande trädslag, hvitt och svart, och voro till storleken afpassade efter pjeserna, som, något väl kolossala, voro ungefår fyra gånger så stora som janliga schackpjeser. Tornen uppburos af elefanter; hästarne, rydliga fullblodshingstar, buro harneskklädda riddare; löparne uppträdde i glänsande statsdrägt som gesandter eller andra höga dignitärer; konungarne och drottningarne föreställde historiskt namnkunniga personer, såsom Henrik IV, Fredrik II, Elisabeth, Katrina II, och bönderna voro kostymerade i franska och tyska bonddrägter. Dessa figurer voro konstrikt utskurna i elfenben. — Historien om dess tillkomst är följande: I sista akten af sitt stora herrskare och fältherrelif, i slaget vid Waterloo, såg Napoleon bäras förbi en fången engelsk gardeskapten, som svårt sårad blifvit upptagen på slagfältet: Hvad heter den engelsmannen? frågade kejsaren. — Elphinstone, blef svaret, — Då sade Napoleon: Det är ett namn, hvars familj gjort He aktadt i sitt land och denne fånge skall föras till mitt gardeslazarett och der behandlas med största omsorg. Den sårade klagade i detsamma öfver törst; kejsaren lät fylla sin fältbägare med det vin, som medfördes för hans eget bruk samt räckte det åt den sårade. — Då familjen Elphinstone sedermera erfor, huru ädel-. modigt fången blifvit behandlad af kejsar Napoleon. beslöto de att egna honom en gärd af erkänsla Då Napoleon på S:t Helena gerna spelade schack, läto de förfärdiga och tillsända kejsaren här ofvan beskrifna schackspel. Då presenten ankom till ön, förmärkte sir Hudson Lowe att hvarje ruta och hvarje pjes var märkt med ett N. och en kejserlig krona. Denna häntydning till en titel, som borde vara för alltid försvunnen, syntes guvernören som ett trots mot de föreskrifter, hvilka engelska regeringen gifvit med hänseende till fångens behandling. Presenten gaf derföre anledning till en lång skriftvexling mellan guvernörsresidenset och Longwood. Slutligen beqvämade sig Lowe att öfversända schackspelet. Gåfvan fägnade Napoleon. Han läste med välbehag och icke utan rörelse de ord, som voro inlagda i locket till den låda, som inneslöt pjeserna. Der stod: A lillustre prisonnier de S:te Helene, La famille Elphinstone reconnaissante.. Napoleon satt en stund försänkt i djupa tankar; derpå utbrast han: . Detta erkännande gläder mitt hjerta, ty jag har vunnit det icke som kejsare, utan som menniska. — En egendomlig rättegång har i dessa dagar blifvit afgjord inför handelsdomstolen i Paris. Abbe Pignand hade stämt hr Dousset för ett forlringsbelopp af 13,050 francs för utlemnade anlaktsböcker och 1784 francs för kopparstick. Svaranden invände, att han afbetalat ett belopp af 14,500 francs medelst af åtskilliga prester undersecknade spromesser, på messor som skulle läsas och resten af den omstämda fordran ville han erägga kontant. Abbe Pignand medgaf, att han mottagit promesserna men presterna hade åtagit sig mer än det var dem möjligt att utföra och unde ej läsa de utlofvade messornä; föröfrigt feades alla medel art tvinga en prest att läsa en nessa i en bestämd intention, om han ej ville det. Handelsdomstolen afkunnade det utslag, att då ibb6 Pignand hade mottagit messpromesserna såom betalning på egen risk, så ogillades käromålet. — De amerikanske nykterhetsifrarne och vibeln. Dryckenskapen är en stor last och de om förpligta sig att afhålla sig från förtärandet starka drycker förtjena helt visst all aktning. a an man kan så för lånet 3 allt anrh dat