Aftonbladet – 14 april 1870, sida 3

oinclella kandidaternas Varsta vUCt, ISyHUcthet då det i sjelfva verket vore kabinettet sjelf och dess egen tillvaro det gälde. I viljen skrämma valmannen och hindra honom att nedlägga sin röst; men detta nedläggande är en rättighet, isynnerhet då frågan är så framstäld att man ej kan ge sin mening tillkänna. Alltsammans är endast komedi. — Det är icke komedi, svarar Ollivier, och ni skall få se när frågorna bli framstälda, att det tvärtom är det fullaste allvar. Det är mycket sannolikt, skrifver en korrespondent till LIndependance, att denna ministerens förklaring skall föranleda en förändring i vensterns operationsplan. Sammanträden för öfverläggning i denna fråga ha hållits hos Jules Favre och den demokratiska pressens representanter ha för samma ändamål varit samlade på IAvenits byrå. Det är sannolikt att då regeringen trädt inom skrankorna för att förmå valmännen att rösta, det vill säga för att rösta ja, det republikanska partiet skall mottaga striden och lägga en nejsedel i siva anhängares händer, vore det än endast för att protestera mot regeringens inblandning i omröstningen, en inblandning hvarifrån man trodde henne ha för alltid afstått. Gambetta, som genom sitt senaste tal vunnit ett så stort anseende, har redan uttalat sig för striden. Föröfrigt ämnar man till Paris inbjuda hufvudredaktörerna för de förnämsta demokratiska provinstidningarne för att med dem öfverenskomma om en gemensam fälttågsplan. Om finansministern Buffets afgång ur ministeren och de orsaker som föranledt den, skrifver en korrespondent till Kölnische Zeilung den 9:e: Ännu i går var allt förhoppningsfullt, och ministerens bestånd ansågs betryggadt. I det kabinettsråd, som under Olliviers presidium hölls i justitieministerhotellet, hade en kompromiss kommit till stånd, enligt hvilken kronans plebisciträtt för framtiden endast skulle kunna utöfvas under medverkan af de ansvariga ministrarna och de båda stora statskorporationerna, hvilkas majoritet de förra representera. I gårdagens ministerråd under kejsarens presidium kom denna fråga officielt under öfverläggning. Buffet dolde ej för kejsaren, att han af kompromissens antagande gjorde sitt qvarstannande i regeringen beroende. Hrr Daru och Talhouöt syntes ej obenägna att ansluta sig till hans förklaring. Men kejsaren förblef bestämd i sin vägran att låta förmå sig till denna sista eftergift åt det parlamentariska systemet. Je veux rester debout devant 1e peuple, skall ha varit hans sista ord. Han ville ej medgifva att i teorien någon stälde sig mellan honom och nationen. Han ville således på inga vilkor med någon dela sittl sista prerogativ. Buffet var å sin sida ej) mindre bestämd. Ännu i dag på förmiddaoen var man osäker omhans afskedsansökan skulle beviljas. Kl. 1 var allt tvifvel häfdt, och Buffets afgång är nu att betrakta som definitiv. I honom förlorar kabinettet en ärlig, en konsiderationslöst ärlig man. Man var så föga van att se en minister bringa en portfölj som offer åt sin öfvertygelse, att man början ej trodde derpå. I Tuilerierna kände man sig ganska oangenämt berörd af händelsen, och Ollivier sjelf bar det djupt till sinnes att se sig öfvergifven af män, på hvilka han för sitt pånyttfödelseverk räknat.. En annan korrespondent till samma tidning låter förstå att den inblick Buffet haft tillfälle att göra i kejsardömets finanser äfven varit en medverkande orsak till det steg han tagit. Som hans förmodade efterträdare nämnes än Magne, än ministerpresidenten Parieu, i hvars ställe ministern för allmänna arbeten rharkis Talhouöt skulle öfvertaga presidentskapet i konseljen, medan Maurice Richard skulle efterträda. Talhouöt och hans minister, för de sköna konsterna, indragas. Skottet i Auteuil har visserligen aflupit lindrigt nog för prins Pierre, men alldeles atan sviter för honom har det dock ej blifvit. Utom de 25,000 francs som han måst betala till Victor Noirs föräldrar, har han måst böta 20,000 francs till de fattiga i Tours, betala 110,000 francs i rättegångskostnader, 10,000 francs för resan till Tours och 20,000 francs till sina båda advokater. Gendarmeriöfversten de Ramolino, en slägting till prinsen, som följde honom till Tours, har af kejsaren blifvit hugnad med grefvevärdigheten och officersbandet af hederslegionen. Den nordtyska riksdagen, som sammanträdde den 14 Februari, prorogerade sig förliden lördag till medlet af Maj. Liksom riksdagen utträngde den preussiska landtdagen, uttränges hon nu i sin tur af det tyska tullparlamentet, som sammanträder i nästa vecka. Detta parlament, vid hvilket man förr fästade så stora förhoppningar, då det af de nationalliberala ansågs som kärnan till en ny tysk centralrepresentation, sammanträder i Berlin för att bestämma några punkter i tulltaxan. De stora frågor, för hvilkas afgörande denna stora apparat sättes rörelse, äro ett par förslag om nedsättninven i tullen på brändt kaffe och stearin. Under sådana förhällanden är det naturligt att intresset för denna församling ej skall vara synnerligt stort, och att det i SydTyskland framför allt ej kan räkna på några sympatier är af de senaste månadernas händelser klart. Ej synnerligt bättre har fallet varit med den nordtyska riksdagen. Ehuru hon visserligen är en politisk församling, och dertill en helt ung församling, har hon dock: på den senaste tiden visat betänkliga spår: till ålderdomssvaghet. Den nu prorogerade sessionen har, med undantag af mötet den 241 Februari, då Bismarck tillbakavisade Laskers förslag om Badens upptagande i förbundet,l samt debatten om dödsstraffets afskaffande,l nästan helt och hållet saknat allmännare intresse.. Riksdagens hufvudsysselsättning har varit granskningen af den nya strafflagen för det nordtyska förbundet. Det liberala partiet har ansträngt sig för att få en humanare anda införd i lagen, men har endast undantagsvis lyckats deri, då högern vanligtvis varit talrikare representerad än venstern. Någon omvexling i förhandlingarnes tröttande enformighet, säger Berlingske Tidende, pgjorde Kriger-Bevtofts oupphörligt upprepade förslag att formulera paragraferna så, att ett särskildt förbehåll gjordes för NordSlesvig eller att de erhöllo en erinran om uvpfyllelsen af Pragfredens 5:te art. Sannt