Aftonbladet – 14 april 1870, sida 2

huru det var med er; jag var rädd att ni hade förintats af förskräckelse. Blef ni mycket rädd, Anna? Ja, i början. Det kunna vi glädja oss åt, fortfor han skrattande, att vi haft en verklig sensationsqväll; först: min händelse med fönsterrutan; så: ert fynd af mina märkta guldmynt; för det tredje: polisbesöket. Det är icke alla familjer på landet, som kunna skryta med en så omvexlande repertoire. Jag såg sorgset på honom. Efter den häftiga själsskakniog han nyss hade förrådt, ljöd denna muntra ton alldeles onaturlig, nästan lik en inlärd roll. Mr Chandos, jag fruktar att ni lefver i en stor fara, svarade jag blygt och tveksamt. Jag förmodar att jag ej kan få veta hvad den är, men jag önskar att jag kunde få lugna er oro; jag önskar. till Gud, att jag kunde äfvända den fara som hotar er. Liksom genom en trollformel, förändrades bans sätt med ens, och det mörka molnet lade sig ånyo öfver hans ansigte. Jaså, Anna; ni vill inte tillstädja mig att bedraga mig sjelf? Jag försökte bara om det ej skulle kunna lyckas. Om pi blott ville säga mig hvad det är! Om jag möjligtvis skulle kunna afvända den sorg som trycker er! Ingen menniska i verlden förmår detta, mitt barn. Jag ville önska att jag kunde glömma den, blott för ett enda ögon lick. Ni kan det ej? Aldrig!... Natt och dag följer den mig. Jag förefaller som alla andra menniskor — jag skrattar, jag konverserar; men inom mig bär jag en förfärlig hemlighet, för hvars tyngd mina krafter svigta. (Forts.)