Aftonbladet – 14 april 1870, sida 2

Himlen vare lof och pris! utbrast hon; det skulle med all visshet kostat mylady lifvet. Gud välsigne er, barn, för dessa goda nyheter! Att Hill måtte känt en utomordentlig hugnad märktes bäst deraf att hon nedkallade välsignelsen öfver mig, och jag ursäktade af allt mitt hjerta, att hon straxt derpå slog igen dörren midtför min näsa. Ionan en halftimme förflutit, hörde jag, der jag satt i mitt rum, de tre objudna gästerna rida sin väg, och mr Chandos gå till vestra flygeln. Det blef rätt ödsligt för mig att sitta uppe i mitt rum och klockan var endast half tio; derför tog jag mitt beslut att gå ned igen. Hickens var sysselsatt med att duka af bordet, då jag kom in. Hör, miss; kan ni säga mig hvarför de karlarne kommo hit? började han. Inte precist, Hickens. Så mycket finner jag endast att det ej var något att oroa sig öfver. Jag hörde mr Chandos skratta med dem, då de skulle fara. Jag hörde så med; jag tillkallades för att lysa dem nt, svarade Hickens. Enligt min opinion, miss, är det en riktig skandal att polisen efter eget behag skall få rida fram så här i mörka qvällen till ett adeligt hus! Vore jag mr Harry, nog skulle jag låta dem veta af det! Att komma slamrande och skramlande med sablar, gubevars. Deborde skämmas, tycker jag! Han gick med sin bricka. Fem minuter derefter kom mr Chandos ned. Han var olad, hans steg voro lätta, hela hans utseende lyste af belåtenhet — endast den reaktion, som ibland inträffar sedan man blifvit qvitt en stor ångest. Jag hade icke trott mig få se honom mera denna afton och sade honom det. Intel... Jo, jag måste väl komma och se