Aftonbladet – 13 april 1870, sida 2

Det var sagdt på skämt, som jag ganska äl visste, men för ögonblicket kände jag nig så mycket mera böjd för tårar än löje, tt jag blott med yttersta ansträngning förnådde bekämpa mina snyftningar. Hickens vördes komma i förstugan med det varma vattnet. O, Anna, hvilket enfaldigt barn ni är! Vill ni vara god och sköta er hand, sir? Ja, det kan behöfvas. Han hade skurit sig i handlofven, rätt illa, yckte jag. Han tycktes sjelf förstå hvad som borde göras, och förband sig med den samla hofmästarens hjelp; jag stod under iden och såg på. Sedan vi åter blifvit illena tog jag upp det lilla paketet ur min ficka och lemnade det åt mr Chandos. Vill ni vara god och öppna detta, sir? Två sovereigns,, utbrast han. Hvad är det med dem? Jag berättade honom hvar jag hade funnit dem. Han höll dem till ljuset och log. Dessa äro just de guldmynt som försvunno ur mitt schatull, Anna. Är ni säker derpå?, Om jag är säker? Se här, hvar jag hade märkt dem. Jag närmade mig; det syntes tydligt hvar han hade ristat i guldet. Jag gick till min plats och satte mig tigande. Ni fann dem således i er reskoffert! Hvem är er fiende här i huset, Anna? Jag har ej vetat, att jag hade någon. Så vidt jag känner, har jag inte förfördelat någon menniska här. Nu måste jag resa. Verkligen? Nå, — hvad mera ämnar ni taga er till? Jag kunde inte längre återhålla mina tårar; de runno ymnigt nedför mina kinder. ;Mr Chandos,, sade jag; ni bör sjelf se, att jag inte längre kan vara trygg bär.