Aftonbladet – 11 april 1870, sida 3

Prof. Lovens föredrag. (Slut fr. fredagsbl.) ; Dessa äro då de lägsta lefvande väsen i hafg. . I djupet, formlösa Monerer, skalbetäckta Rbizopo.I der, och dessa utgöra det mesta, mångenstädes största delen af bottenmassan, och bland dem I lefva kiselspongior, den stjelkade Hyaloneman, Iden med ett fint kiselnät omgifna Holtenian, och , många andra. Dessa tjena de högre djuren till ; föda; men hvaraf lefva de sjelfva? Hvarje skönj. bart spår saknas af växter, hvilkas uppgift det l eljest är att sönderdela de oorganiska föreningar, .Isom ej kunna tjena djuren till föda, och återför-j ena dem till närande organiska sammansättningar. l Analyser af hafsvattnet från de stora djupen åÅdagalade tydligt närvaron af organiska ämnen, dels , upplösta, dels i tillstånd att kunna upplösas. På I samma sätt som de lägsta lefvande väsen, Protisterna, ur vattnet afskilja kalk och kiseljord, som .tillgodogöras i deras skal och inre skelett, så absorbera de genom hela sin yta de i vattnet J upplösta organiska ämnena, som rikligen tillföras I från ytan af hafvet, dit fBoderna oaflåtligt föra Idem, der alla kuster äro omgifna af ett bräm at alger, der Sargasson i midten af oceanen bildar Jen ofantlig näringskälla och der oräkneliga djur alltjemnt dö och upplösas. Tydligt, är då huru en verld af djur kan näras i dessa djup, men ett hufvudsakligt vilkor är, att de måste till sin största mängd vara sådana, som förmå att absorbera genom hela sin yta, och i följd af en ytterst låg lifsverksamhet äro underkastade ringa substansförlust. Men djur måste äfven andas. Analyser af den i hafsvattnet innehållna luften visade vid ytan 25,1 procent syre mot 20,7 proc. kolsyra, men vid bottnen hade syret aftagit till 19,5, kolsyran tilltagit till 27,9. Kolsyran är en respirationsprocessens produkt, och kemisten förutsade, efter det utslag analysen gaf, om draggen skulle från bottnen medföra mycket eller litet djur — och alltid rätt. I vegetationens frånvaro skulle den ständiga förbrukningen af syre och utvecklingen af kolsyra, snart göra botten-vattnet irrespirabelt, om ej det förra från ytan diffonderades nedåt, den senare från bottnen uppåt, och djupets djur, som således andas genom ett vattenlager af mera än en half svensk mil, äro för sitt lif beroende på ytans af atmosferen frambragta rörelser, hvilka, ju starkare de äro desto mera rena vattnet och komma det att upptaga luft, och med sanning kan sägas, att ju högre hafvets bröst häfver sig, desto bättre andas djupets lefvande väsen, för hvilka en ständig stilje vore allmän död. I hvad mån ljuset tränger ned till dem är en obesvarad fråga, men ännu på 2000 famnar och mera lefva mollusker och crustaceer med ögon, och lifligt färgade echinodermer. Äfven om galtets mängd i djupets vatten, ett vigtigt vilkor för djurens lif, saknas ännu iakttagelser, för oss så mycket mera önskvärda, som de skulle medföra ett väntadt tillfälle till jemförelse, sedan det genom adjunkten Ekmans nya undersökningar är ådagalagdt, att vid vår vestra kust, på 100 famnars djup, salthalten är lika stor som i Nordsjön och analen, eller 3,5 procent, Det bestämmande för hafsdjurens utbredning är temperaturen. Mellan Skotland och Färöarne upptäckte Lightnings expedition 1869 två områden, ett kallt i ONO., ett varmt i SSV. I båda var ytans temperatur omkring. -119. Vid50 famnar var värmen i båda ännu nära densamma, 4 83, vid 200 famnar i det varma områdets 83, i det kalla 796, vid 300 f. hade det kallas sjunkit till endast — 0,44, men vid 600 famnar hade det varma 4 61, det kalla — 193. Hafsvattnet har nemligen sin fryspunkt 22 under sötvattnets, och kan ylas flera grader derunder. De två områdena funnos så nära intill hvarandra, att bloct 3!; mil skilde dem, i en riktning endast en mil. I båda apgifver det öfversta lagrets värme samma källa, men de i djupet framträdande betydliga temperaturskilnaderna hänvisa der på en kall ström från Ishafvet, en varm från sydvest, ty den lägsta i det varma området iakttagna temperaturen är högre än latitudens isoterm, och denna förhöjda temperatur skulle icke kunna bibehållas emot den nordliga strömmens kylande inverkan, utan ett stadigt tillflöde af varmt vatten. Den egentliga golfströmmen kan endast beröra det öfra vatteulagret, och närvaron af den vattenmassa, som ligger mellan 100 och 600 famnar, och är mellan 89 och 55 varm, kan knappast förklaras annorlunda än genom antagandet af en stor allmän rörelse af equatorialt vatten mot polartrakten, en rörelse, af hvilken Golfströmmen är ett särskilt fenomen framkalladtaf lokala vilkor, medan, å andra sidan det kalla området mellan Skotland och Färöarne, är en af den fasta ytans former betingad särskilt företeelse af en motsatt allmän ström af polarvatten mot equatorn, som nedsätter temperaturen i Oceanens djupaste sänkningar till nära fryspunkten. Takttagelser, på flera punkter mellan 55? och 479 olhöjd, öfver temperaturen för hvarje 100 famnar från ytan till bottoen, visade vid motsvarande djup en stor öfverensstämmelse, Intill 70—80 famnar märkes en öfvervärmning, betydligare vid sydliga stationer, och beroende helt och bållet or solvärmen, eller till någon delaf golfströmmen. Från 100 till 500 famnar sjunker värmen långsamt af med Oy för hvarje 100-famn, och denna vattenmassa har en temperatur så mycket öfver isotermen för de nordliga stationerna, att den tydligt anger sin sydliga härkomst. Vid 1000 famnar har temperaturen aftagit i medeltal till 3o7, och vid 2435 famnar fanns den vara 25. Den stora vattenmängd, som intager den undra hälften af Atlantiska oceanens djup, har således antingen sjelf kommit från en kallare region, eller har dess temperatur blifvit sänkt genom diffusion igenom den af kallare vatten från Ishafvet; Detsenare antagandet är sannolikare. olarkartan visar hura omslutet det nordliga Ishafvet är, och avt det eger förbindelse med Atlantiska oceanen blott mellan östra Grönland och Skandinavien. Der, men euvdast i de djupare sänkningarna, mellan Grönland och Island, mellan Färöarne och Skotland, flyter Isbafvets kalla ström med mot sydvest och söder, eprider sitt kalla vatten i de djupaste dalarne, blandar sig med det varma vatten den möter, får så sin egen temperatur höjd och sänker det senares, och deraf kommer det att i de största undersökta djupen temperaturen icke fanns på långt när så låg, som i den jemförelsevis grunda ränna, som tillför det kalla vattnet. Det frågas nu: kan denna reduktion af en så ofantlig vattenmassa med skäl tillräknas blott det ! kalla tillflöde, som kan finna väg mellan de i Nordpolens rärhet sammänträngda kontioenterna. Iakttagelser gifva vid handen, att äfven under eqvatorn djupets temperatur är mycket låg, och tar man vidare i betraktande det södra polarhafvets vivöppna sammanhang med Atlanten, i hvars sydliga trakters djup en temperatur af 0? eller derunder blifvit observerad, att lodningen för telegraftråden mellan Aden och Bombay äfven der angaf mycket låga grader, så blir det nära nog visst, att, medan Oceanens öfversta lager röra sig mot polerna, strömmar polarvattnet derunder från söder och från norr mot eqvatorn, och att äfven mellan tropikerna råder i de stora djupen en temperatur ej mycket öfver fryspunkten. Ett sådant förhållande måste, säger Uarpenter, utöfva ett mycket betydligt inflytande på djurlifvets utbredning, och särskildt böra vi kunna förvänta, att djurformer, som hittills varit betraktade som väsentligen arktiska, skola återfinnas i de djupa sänkningarna till och med i eqvatorialtrakterna, och möta oss i det antarktiska hafvet på grundare ställen,. Dessa äro nästan de ord med hvilka jag, när senast detta ämne bär framställdes, afslutade redogörelsen för de svenska djuplodningarna under Prof. Torells expedition år 1861, -När man ser härdigbeten hos dessa bafvets lägre djur, yttrade jag och erinrar sig att de egentligen högnordiska arter, som äfven finnas i våra haf eller det sydligare Europas, alls tid hålla sig djupare än i sitt rätta hem, och att mången bland det södra polarbafvets arter mycket nära öfverensstämmer med det norra Ishafvets, är den föreställningen ej aflägsen, att, medan en rik fauna i våra och varmare haf med omvexlande