Aftonbladet – 11 april 1870, sida 3

MUSIK. Den förbindelse, hvari vår musikaliska allrhänket sedan länge stannat hos fru Louise Michaeli, har ytterligare förstorats genom hennes senaste konsert, hvilken ett förträffligt program och det i sin helhet tillfredsställande, i vissa momenter mästerliga hos ttförandet tvifvelsutan tillförsäkra ett bland de mest framstående hedersrum bland spelårets musiknöjen. De prestationer, med hvilka fru Michael fersonligen gjorde gällande sin utomordentiga talang, voro en redbart och flärdlöst affattad kyrkoaria, som komponerats för henne af J. Gille, samt ett mera stämningsrikt och populärt Agous Dei ur messa i D möll af John Jacobsson, och slutligen Hannas parti i Våren, , och Sommaren af Haydns oratorium Arstiderna,. Den herrliga stämman, som, beledsagad af en vacker kör, redan i Agnus var af rikhaltig effekt, hade i den sista, af sann religiös glädje och odödlig friskhet genomandade uppgiften de yppersta tillfällen att utveckla hela sin trollkraft och tolkade derunder ett mått af känsla och en ståndpunkt af konstnärlighet, som tillskyndade såogerskan ännu en skörd af den Jifligaste beundran. Arbetets skönaste sångroll, tenorens, uppbars af en synnerligen begåfvad musikälskare på ett sätt, som förtjenar allt erkännande, och om hrr Willman och Behrens, hvilka sinsemellan delat baspartiet, än ingendera röjde den bästa disposition, medverkade de emellertid såsom rutinerade artister kraftigt till framgången af det hela. Harmoniska sällskapets utmärkta kör, som här hade en uppgift, hvarmed den redan var hemmastadd och hvari den ytterligare under prof. Berens skickliga Jedning pröfvat sina krafter, lemnade endast me: afseende på styrkan något öfrigt att önska och ådagalade föröfrigt i rikt mått den fint nyanserade samsång, hvarpå den städse gifvit så vackra prof. Inledningskören och den oöfverträffade skildringen af åskvädret och stormen togos nu i långsammare tempo än förr varit brukligt och i det senare numret var ackompanjemanget på grund af oöfvervinnerliga akustiska förhållanden något öfverväldigande. Solisternas, körens och orkesterns samverkande förtjenster gjorde eljest det gamla mästerverkets intryck denna gång lika djupt och kraftigt, som någonsin, och i brist på de bullersamma bifallsyttringar, som i kyrkan ej anses tillständiga, tolkade auditoriet sin tillfredsställelse med den aktningsfullt iakttagna tystnad, som vitnar om spänd uppmärksamhet. Glucks gripande Alcesteouvertur, som med fulländning gafs af hofkapellet, förlänade det hela allt från början en stämning af högtid.