Aftonbladet – 11 april 1870, sida 2

hagade mig, men hejdade mig i tid. Jag rodnade och blef förlägen, men skrattade och svarade i samma skämtsamma ton: Äpnu skall jag dröja med en strike, Den kan ske tids nog då madame de Mellissie kommer. : Låt mig då få stödja mig vid er axel. Han hade ganska väl kunnat gå öfver golfvet mig förutan, enligt hvad både han och jag väl visste. Jag vågar påstå, att om så fordrats, skulle han ensam gått ända till jernvägsstationen. Men, o! hvilken sällhet för mig att känna hans hand på min skuldra! Hade denna känsla varit blott hälften så stark hos honomy skulle han med all flit lagt sig vinn om en fortfarande svaghet i fotleden. Hvad Emily angår och med stöd af hennes, till ordspråk blifna ombytlighet, kan det lika väl hända att hon kommer om två måpader, som om två dagar. Jag tog åter upp mitt arbete, en vacker väska i grått och svart silke, som jag broderade åt Jady Chandos. Han satt midt emot mig vid fönstret, än läsande, än samtalande med mig. Allt tycktes mig fullt af frid och kärlek, — ett verkligt paradis! Efter en stund, — kanske hade en timma förflutit, men tiden gick så fort — hörde vi fotsteg på vägen närma sig portiken. Jag såg ut genom fönstret. Det är mr Dexter,, sade jag. Dexter! Förträffligt! Jag önskade just å tala vid hönom. Ni behöfver inte afägsna er, tillade han, då han såg mig börja ägga tillsammans mitt arbete; vi ämna inte fhandla några riksförrädiska planer. Ni vet, Anna, att det är mig kärt att ha er i mitt ällskap, så länge jag kan . Säkert tänkte han på Emilys återkomst ch vår stundande skilsmessa. Jag hehöfde: