Aftonbladet – 9 april 1870, sida 3

Riksrådet grefve Axel v. Fersens Historiska Skrifter, utgifna af R. M. Klinckowström. Fjerde delen. Denna del, som börjar med året 1778 och fortgår till slutet af 1780, behandlar större och mindre tilldragelser under Gustaf III:s regering. De äro visserligen skrifna af partimannen och den allt mera utpräglade anti;stavianen, men de talrika fakta som han medaclar måste alltid blifva af stort historiskt värde. At konungens brinnande åtrå att införa en nationaldrägt, egnar förf. en genomförd skildring. Atgärden rönte motstånd äfven inom den kungliga familjen; exdast hertig Carl gillade den, sedan han fått uppdrag förändra arm6tis uniformering, med förbigående af chefen för krigsärendena, grefve Spare, hvilken, då beslutet om den nationella klädedrägtens införande delgafs rådet, var den förste som gjorde opposition, hvari de öfriga rikeraden instämde. Förordningen utfärdades och förändringen i den officiella klädedrägten skule inträda med den 28 Maj 1778. Kommerskollegiet fick befallning att till verkställighet befordra nationaldrägtensinförandeoch utfärda reglemente derom; men då konungen tyckte att dermed fördröjdes, så fick öfverståthållaten befallning att med skräddarne upprättz taxa på klädernas tillverkningspris; den utfärdades den 23 Mars och skulle gälla för såväl manssom fruntimmersdrägten. Men nu uppstod så högljadd klagan deröfver att beklädnaden efter det nya modet blef dyrare än efter det gamla, att konungen ej hade någon annan utväg än att sjelf utfärda en kungörelse den 28 Mars, hvari öfverståthållarens fem dagar förut utfärdadekungörelse om taxan , utan den senares vetskap upphäfdes. Fersen är ytterst obenägen mot nationaldrägten och kallar hela åtgärden en nationalmasquerade, — och yttrar: det fanns ej tio personer i hela riket, som icke förklarade sig emot denna nyhet; men der voro bra få som vågade uttala sig. Den episod närmade sig allt mera då den redan vacklande enigheten inom kungliga familjen skulle sprängas och utveckla sig till ett inbördes krig, i hvilket det djupt rotade hatet, intrigerna, .chikanerna och karaktersuselheten blottades ända till afskyvärdhet. Konungen återhöll ej sin glädje öfver drottningens grossess, och ehuru den ännu i Mars skulle förtigas, var den känd inom hofkretsen, och delgafs åt enkedrottningen på en — börsbai, Hertig Carl, uppeggad af sin mor, dolde alldeles icke sina tvifvelsmål om den äkta börden. Han lyckönskade ej konungen och iakttog emot honom den djupaste och dystraste tystnad. — Enkedrottningen rasade. Hon tillkallade Beylon — hela den kungliga familjens trogne och tystlåtne rådgifvare — och deigaf honom sitt beslut att demaskera drottningens brottsliga förhållande, hvarpå hon sade sig hafva bevis. Den ädle Beylon bönföll på sina knän och i det mest heligas namnp, att enkedrottningen skulle afstå från en så farlig och olycksbringande ide,; — men förgäfves. Under detta samtal delgafs Beylon att hertig Carl, som enkedrottningen sade var otapper, stolt och imponerandex, skuile kalla till sig Munck, förhöra honom och aftvinga honom en bekännelse om brottet. Beylon anmärkte: Det fordras i sanning att en prins, vore han än aldrig så stolt, steg upp bra tidigt på morgonen, för att han skulle förmå mig. till en bekännelse, som skulle kosta mig stegel och hjul. Man har ganska litet att risquera af hertig Carls vrede —3 men enkedrottningen försäkrade att Be lon ej kände verkan af furstars vrede på vanr liga fhonniskors sinne. Hertigen hade reda då kallat til sig Munck, men det stränga förhöret reducerades till ett förtroligt samtal om saken och ett uppdrag till Munck att derom underrätta konungen. Så skedde äfven och na uppblossade hans vrede. Grefve Carl Scheffer, gunstlingen, uppretade konungen ytterligare och påyrkade enkedrottningens skyndsamma aflägsnande ur riket. Konungen begaf sig till Fredrikshof och mellan honom och enkedrottningen föreföll en explikation på ett å ömse sidor ifrigt och opassande sätts. Kungen förklarade att hans genrål ej ville se och ej längre som sin svärmor erkänna enkedrottningen. Men dagen derpå skulle en af konungen i tre veckor förberedd fest gifvas och som kostat honom 30,000. Alla sångerna och alla komplimenterna dervid voro adresserade till — enkedrottningen, uppträdande som en främmande furstinna; men den bittra osämjan hade nu kommit emellan, och grefve Gyldenstolpe fick uppdrag förmå enkedrottningen att, under förebärande af opasslighet, uteblifva. En skenbar försoning mellan son och: mor tillvägabringades dock, sedan den senare ångrat sitt handlingssätt, och den stolta enkedrottningen utbad sig nu som en grace att få iofiona sig vid festen. Hon kom, mottogs med största vördnad och tillgivenhet; och konungen, i spetsen för sin Tartarqvadrill, öfverhopade modren i ett tal, som ban höll, med smicker. Drottningen åter ignorerade helt och hållet svärmodren, och helsade henne icke ens, till stor häpnad för alla de närvarande. Konuogen undvek sin mor och likaså gjorde hertig Carl; den enda, som visade henne uppmärksamhet, var hertig Fredrik, mera häftig och oförsigtig till lynnet och som, uppretad af modren, öppet smädade konungens olyckliga gemål. Osämjan växte. Enkedrottningens landsförvisning till I Pommern påyrkades ifrigt af konungaparet, bröderna: Scheffer, de unga pagerna och smekungarne, men afråddes ifrigt af franske ambassadören, riksrådet Höpken, Beylon och grefve Fersen, som ansåg att enkedrottninIgen borde närvara vid drottningens förlossning, för att bära barnet till dopet. Härtill ville ej konungen lyssna. Enkedrottningen erbjöd försoning, begärde samtal med konungen, dock förgäfves,, men motsatte sig bestämdt att lemna riket, om hon ej blefve utdrifven med bajonetter. — Genom hotelse och list bringades enkedrottniogen att foga 1 sig efter konungens vilja, och hon utskref med Jegen hand vilkoren för sin exil i påföljande Avgusti månad 1778. Ehuru statskontoret trycktes af en bekymmersam penTi ninsbrist antog konungen alla vilkoren.