Aftonbladet – 9 april 1870, sida 3

MEVe BMA mn arm mm äär Me tionsplaner mot Tyskland. Att sätta en så farlig fiende vapen i händerna, genom de nordslesvigska positionernas återlemnande kan icke komma i fråga. Med ett ord, det är, som en morgontidning träffande anmärker, det: gamla fabeln om vargen, som beskyller lammet för att umgås med illasinnade planer. Men den nordtyska artikeln är för mörklig, att vi ei skulle återge henne i sin helhet. De förhandlingar., så börjar hon, som nyss egt rum på danska riksdager rörande marinbudgeten, hvarom tidningarne meddelat utförliga redogörelser, och de ännu pågående undersökningarne af danska sjöofficerare rörande den ärdamålsenligaste inrättningen af Danmarks sjöförsvar, måste betraktas isaniband red den hållning Danmark iakttagit under de preliminära förhandlingarne rörande Pragfredetis femte artikel. De förpligtelser, som Preussen har till Österrike med bänsyn till denna artikel, skulle med lätthet kurs: uppfyllas. Darmark gjorde emellertid under dessa preliminära förhandlingåf anspråk på Nordslesvigs afträdande till linien Flefsborg medan det knappast kunde vara okunnigt off, att en sådan eftergift från Preussens sida, hvarefter äfven Dybböl och Als skulle afträdas, hvarket motsvarade Pragfredetis ordalydelse eller anda, samt att den, på grund åf den allmänna meningen i Tyskland, för preussiska regeringen var er omöjlighet. Om en line Giennerbugten eller Abenrå skulle man kunnat inleda diskussion. Af riksdagens debatter om sjöförsvaret framgick mycket tydligt att danskarng frukta ett anfall på Kjöverhavn; ja, det talades till och med om möjligheten af stadens bombardering af fiendtliga fartyg, och hvad sot vid den offentliga diskussionen Gr saken kunde Fsas mellan raderna, nemligen ä man dermed förstod nordtyska fartyg, skall helt öppet blifvit utsaägdt i det hemliga sammanträde, som egde ruif före finanslagens tredje behandling och der finatisministern gaf ytterligare upplysning om sin plan för sjöförsvarets ordsande, Man bör nu i de ledande kjöbenhavnska statsmännens kretsar vard lika öfvertygad som i Fyskland derom, att det ej på döt aflägsnaste sätt kan vara fråga om något anfallskrig från vår sida. Man måste således tydligen räkna på konjunktärer, hvarigenom Tyskland för sitt eget försvar blefve nödsakadt att tillgripa stt fiendtligt änfall på Danmarks hufvudstad. Neturligtvis hoppas man dervid på en bundsförvandt, som skulle vära i stånd att på öppen sjö häfda sin öfvermakt gent emot den nordtyska flottan. Af denna orsak föreslår den danske marinministern att endast bygga tågra små krigsskepp, hvaremot man bemödar sig att tillföra sin bundsförvandt en så stor landmakt som möjligt. Ger denna anmärkning ef vink till ledning för en riktig uppfattning af förhandlingarna om Nordslesvig, så ger hon tillika en upplysning om de resultater man kan vänta sig deraf. Vi se nemligen deraf, att eftergifter i den ofvannämnda riktningen ej skulle leda till någon försoning med Danmark, och att det derför ej heller är någon anledning att eftersträfva en sådan. Huru mycket vi än inom möjlighetens gränser skulle vara benägna att afträda i Nordslesvig, skulle vi dock ej dermed tillfredsställa danskarna. Vi skulle ej kunna förmå dem att atstå från sina planer att ingå fiendtliga koalitioner emot oss. Vi skulle ej derigenom förbättra vår ställning till dem, atan alltid ha qvar illasinnade grannar. Den stora debatten i Frankrikes lagstiftande kår i måndags och tisdags föregicks af täta öfveriagsdingar mellan de båda centrerna och ministrarna. Ännu på söndags afton egde sådana rum, hVilxac resultat blef en kompromiss, hvarigeriom venstra Centern lotvade regeringen sitt understöd imot yukor att hon skulle medgifva en debatt öfver vensterns interpellation. Denna egde också följande dagen rum. HKfter ett märkligt tal af Grevy mot senatuskonsuitet, som ej återger folket den grundlagstiftande fiöäkten, och emot plebiscitet, emedan det endast vöre ett medel att innesluta folket inom kretsen af en politisk orörlighet, sökte Ollivier försvara ministeren. De atimärkningar, som gjordes mot senatuskonsultet, besvärade han med en hänvisning till de framsteg det betecknar och den garanti, som ligger i ministeransvariglieten. Hvad folkomröstningen beträffar, erkände han hennes faror och olägenheter, men de föreslagna reformernas natur gjorde henne oundviklig, och den form man ämnade gifva henne skulle, långt ifrån att befästa den personliga makten, ha till ändamål att låta Frankrike ge kejsardömets nya liberala och konstitutionella förvandling den sanktion, som den förat gifvit statskuppen och den oinskränkta myndighet, som deraf blifvit en följd. Efter justitieministern uppträdde d Andelarre och Martel, två af venstra centerns koryfeer, båda emot plebiscitet.. Picard och Jules Favre, som derefter följa i ordningen, uttala vensterns mening. De ha i principen ingenting emot folkomröstningen, men de vilja ha henne fri och upplyst, samt endast tillämpad på enkla frågor och föregången af en omfattande och uttömmande diskussion. Derförutan vore hon endast en organisation af diktaturen. Båda underkastade Olliviers tal en skarp kritik. Särskilt visade Favre med anledning af Olliviers yttrande om den garanti, som skulle ligga i ministeransvarigbeten, att detta ord endast vore en tom fras så länge det vore möjligt att med plebiscitets tillhjelp döma Frankrike till ett beständigt kejsardöme. Kejsaren, skrifver en korrespondent till LI Independance, är mer än någonsin besluten att ej lemna ifrån sig rätten att appellera till folket och att ej tåla någon medlare mellan sig och nationen och isynnerhet att ej med någon dela detta prerogativ. Han tviflar ej att i närvarande ögonblick en ny omröstning skall ge det konstitutionella kejsardömet en stor majoritet och gjuta nytt blod i ådrorna på hans dynasti. Han betraktar henne som ett slags föryngrande elixir, om ej för hans person, åtminstone för det napoleonska väldet. Man citerarisamband härmed följande yttrande af kejsaren: Jag kan falla, men om ödets slag träffar mig, vill jag åtminstone när jag drabbas deraf ännu stå upprätt inför folket. — Man har infordrat prefekternas vttranden om hvilket resultat man kunde