Aftonbladet – 9 april 1870, sida 2

am ———SA, bad jag, mera innerligt och allvarligt än som rätt var behöfigt. : o Han lade för ett ögonblick handen på min axel, och blickade med ett ömt och sorgset leende in i mina ögon. Anna; jag må vara sjuk eller frisk, så får ni inte lägga det på sinnet. Jag önskar att ni ej skall göra det. Jag hade velat slå mig sjelt. Hade jag verkligen så förrådt min kärlek? Jag rodnade djupt af blygsel och böjde ned mitt ansigte i hopp att han icke då skulle märka den höjda färgen på mina kinder. Min vän! min kära, lilla vän!, hviskade han med den mildaste stämma, liksom ville han försona hvad han nyss sagt. Sedan jag förklarat att jag önskar det skulle kunna vara annorlunda, — och kanske det är min pligt emot er att säga så pass mycket — vidröra vi aldrig mera detta ämne. Ni och jag, Anna, skola bli de allrabästa vänner, och det är det högsta som jag kan bli för er eller för någon menniska. Han lemnade rummet hastigt och i förstugan mötte han doktor Laken, som just i detsamma kom ned från vestra flygeln. Mr Charidos sade någonting till honom helt sakta och af svaret dömde jag att han frågade huru han fann patienten. Utmärglad och egensinnig som...n Mr Chandos hejdade honom och doktorn som i samma stund kom in i salen, fick se mig. : Som ni vet, mr Harry, har jag just aldrig varit prisad för belefvenhet, men jag måste likväl bekänna att jag är nästan förlägen öfver det opassande epitet jagi denna unga dams närvaro var på väg att ge er mor. Jag höll på att säga: egensinnig som en muiåsna! Er mor är egensinnig. (Forts.)