Aftonbladet – 9 april 1870, sida 2

Ja, det skall jag. Nu har jag fått en allvarsam lexa. Men det föreföll helt ljust utanför denna alle. Utan något ord vidare gick han framåt och med en sådan brådska, att jag blott med största svårighet förmådde följa honom. De dunkelgröna granarne, som sträckte sina knotiga grenarj öfver våra hufvuden, den sena stunden och en djup stillhet som herrskade i hela naturen... allt bidrog att öka hemskheten och platsens egendomliga ödslighet. På en gång inträffade någonting besynnerligt, som jag knappt änou i dag kan förklara. Jag såg intet, jag hörde intet... men mr Chandos tycktes göra det, båda delarna att döma af hans ansigte, som uttryckte den största oro. Just på denna punkt i allen fanns ingen möjlighet att komma ut åt nåan sidan, för träd och täta busksnår. ed blickar och uppmärksamhet till det yttersta spända stannade han tvärt; nästa minut sköt han mig hastigt ända intill träden, ställde sig framför mig och böjde mitt ansigte ned mot sin axel, så att jag ej kunde se någonting. Nu är ni i säkerhet... jag skall beskydda er, hviskade han, och orden frambröto blott med svårighet från hans läppar. Tyst! för Guds skull, var stilla! Så fullkomlig var min öfverraskning, så stor min förskräckelse, att jag fogligt lydde tillsägelsen och höll mig stilla der han ade placerat mig. Som jag stod, hörde jag afmätta, tunga steg närma sig — gå oss förbi så nära, att de gående måste hafva vidrört honom — och åter aflägsna sig. Mr Chandos hjerta slog hårdare än som torde vara vanligt för en man, bch då fotstegen voro i vår närhet, tryckte han mitt ansigte intill sig så hård Stå. Jag nästan var plågad; att se tiågdt Hade således vartt mig allt