Aftonbladet – 8 april 1870, sida 2

att de vredgas och tänka inom sig: Hvarför fordrar man ej redovisning äfven af dessa båda främlingar? — Och de skola sins emellan knota öfver orättvisa. Men — naturligtvis gör mr Chandos alldeles som han behagar: han tycks vara ensam herre här i huset. Frukta inte för att han misstänker hvarken er eller mig. Hvad lady Chandos angår, tror jag inte att hon anar det ringaste af hvad som händt. Detta polisbesök och efterspaningarne hade till följd att middagen serverades senare än vanligt. Först sent reste de båda tjenstemännen Öch jag tröttnade vid att sitta ensam i eksalen. Mr Chandos hade gått ut, — jag visste icke hvart. Med en schal öfver ax-— larna, ty aftnarne voro ej så varma som förut, gick jag framåt vägen. Bäst jag der vandrade, tänkte jag att mr Chandos kanske i detsamma skulle koruma hem och att det torde se ut som jag hade gått honom till mötes. Min kärlek gjorde mig måhända till öfverdrift förbehållsam, och jag vek obetänksamt af åt en skuggrik, smal gångstig, som jag tyckte krökte sig nppåt boningshuset, i förlitande på att slampen skulle vara mig bevågen och föra mig den ginasta vägen hem. Men slumpen bevisade sig vara förrädisk emot mig; jag gick vilse, och då jag ändtligen sjelf kände igen hvar jag befann mig, var jag längst bort i granalleen, Jag kände mig illa till mods. De vidskepliga berättelser jag hade hört om denna dystra all6, kommo alla för mina tankar. Redan utom densamma var full skymning; inne i den var nästan så mörkt som om natten, Jag hade intet annat val än att skynda framåt så fort jag kunde, ty hade jag återvändt samma väg, skulle jag utan tvifvel ännu en gång förvillat mig. (Forts.)