Aftonbladet – 7 april 1870, sida 3

ert urne 2038 HM TT AR 4 , Visning vore omöjlig både från grannlagenhetens och grundlagens synpunkt. Af sjelfva motiverinfn syntes det, att utskottet ansåge det väckta örslaget endast som en tidsfråga. Vore då landsI tingsinstitutionen ej nu så mogen, att man utan 1 I farhåga kunde anförtro åt tingen att sjelfva utse sina ordförande, och voro ej dessa så sammansatta, jatt bland dem kunde uppletas personer, som kunde I fullgöra de funktioner, som enligt lag ålåge en l ordförande? På grund häraf och då det ej vore I skäl att längre bibehålla en sak, som ej gagnade I till någonting men väl medförde mycket missnöje, I yrkade tal. bifall till sin reservation. .) I samma yrkande förenade sig också hr Eng man, som af den utgång denna fråga fick vid förTiden riksdag, då kammaren med 115 röster mot 126 godkände ett förslag i enahanda syfte, som det laf tal. vid denna riksdag väckta, fått anledning att framkomma med föreliggande förslag. Hr Ribbing fann denna fråga vara af ringare J vigt än någon af de föregående, som utskottet i detta betänkande behandlat. Tal. hade emellertid linom lagutskottet tillhört majoriteten af det skäl, att han ej ansåge en lagförändring berättigad, förr län det befintliga befunnits vara olämpligt eller be-stämdt lända till skada. Något sådant hade ej blifvit visadt. Ordföranden i ett landsting hade I väl rätt att deltaga i diskussionen men ej i besluten. Om detta vore gagneligt berodde derpå, om I han hade att meddela några nya skäl och framställningar som kunde lända till upplysning. Voro Ideremot de lemnade upplysningarne utan värde, så bestodo landstingen i alla fall af tillräckligt sjelfständiga män för att ej af respekt för en ordförande — äfven om denne vore en landshöfding — låta leda sig från sin öfvertygelse. Då härtill komme, att ehuru det i teoretiskt hänseende ej kunde vara rätt att öfverståthållaren fungerade som ordförande för Stockholms stadsfullmäktige, denna korporation enhälligt afstyrkt ett väckt förslag om ändring i detta hänseende, yrkade tal. bifall till utskottets förslag. En mosatt åsigt hystes deremot af hrr Ola Jönsson och Hedengren, som erinrade om, att en ordförande genom att vägra proposition på en väckt fråga verkligen kunde göra ett ingrepp i landstingets rättigheter. Dessa begge talare, af hvilka den förstnämnde till och med ansåg att det skulle blifva en fördel för K. M:t, om hans dyrbara tid ej behöfde upptagas af sådana småbestyr, som att utse ordförande i landstingen, utan finge uteslutande sysselsätta sig med vigtigare angelägenheter — fäste dessutom uppmärksamheten å, att det låge något oegentligt deri att samma korporation, som hade i uppdrag att utse ledamöter i första kammaren, ej finge välja sin egen ordförande! Grefve Sparre, som uppträdde till utskottets försvar, befann sig till följd häraf ien kinkig och brydsam ställning, alldenstund han ofta varit hedrad af K. M. med förtroendet att leda landstingets förhandlingar inom länet. Han påstod, att om 25 8 i k. förordningen om landsting allt framgent komme att stå qvar, detta ej skulle vara ett medgifvande å landstingens sida att de ej äro fullt lämpliga att utse ordförande. Ty om K. M:t utser talmän i kamrarne, bevisar detta att kamrarne sakna förmåga att välja en lämplig ordförande, eller är det en principfråga? I ett land, der friheen vore så rotfästad som hos oss, behöfde man ej äflas om makten. : Men ordförandevalet kunde urarta till en äflan mellan partierna, såsom förhållandet visat sig inom de franska kamrarne, hvarest majoriteten ansett sig hafva vunnit en stor seger genom att få tillsätta ordförande. Detta borde undvikas, och landstingen ej finna sig sårade vid att stå på samma punkt som kamrarne. För en landshöfding, som blefve utnämnd till ordförande i ett landsting, vore ett dylikt uppdrag till stor nytta genom den nära förtrolighet och kännedom om länets behof, han på detta sätt finge, och fördelen för landstingen att få välja sin ordförande skulle i många fall ej uppvägas af den: skada, som tillskyndades landshöfdingen genom uteblifvande :rån tingets sammanträden. Hrr Hörnfelt, Jöns Pehrsson, Bovin och Leijer instämde deremot med reservanten samt protesterade mot utskottets påstående, att ett landsting kunde blifva så sammansatt, att inom detsamma ej funnes någon lämplig ordförande att tillgå. Frih. Akerhjelm ansåg, att man ej hade skäl att jemföra våra förhållanden med Frankrikes samt erinrade grefve Sparre om, att till och med i det strängt rojalistiska Preussen kamrarne hade rät-! tighet att utse sina ordförande. Förordade fördenskull reservationen, uti hvilken åsigt äfven hr Granlund instämde. Den sistnämnde talaren omnämnde äfven, att han hört omtalas landshöfdingar, som af misanöje derför att de ej blifvit utsedda till ordförande ilandstingen, afhållit sig från att bivista dess sammanträden. Detta gaf hr Asker anledning till den anmärknde att han åtminstone aldrig hört att någon landshöfding för denna orsak: skull afhållit sig från att öfvervara landstingens förhandlingar. Sjelf vore tal. en bland de landshöfdingar, som ej mer än en endå gång varit ordförande i landstinget, men likväl hade han deltagit i dess öfverläggningar utan att beklaga det han ej blifvit hedrad med förtroendet att leda desamma. Hr Sjöberg hyste den mening, att alla skäl talade derför, att K. M:t ej längre borde bibehålla denna rättighet. Och om man, efter de skedda utnåmningarne, finge sluta till sättet, på hvilken den blifvit utöfvad, vore man frestad att tro, att ej de utsedda personernas egenskaper som ordförande voro så absolut gifna, att ej landstingen sjelfva möjligen inom sig kunnat utse lika lämpliga ordförande. Att det dessutom kunde inträffa fall, då det specielt för en landshöfding vore mindre lämpligt att vara ordförande visade tal. Om denne t. ex., på grund af bristande uppmärksamhet, ej vägrade att framställa proposition på ett yrkande, der detta rätteligen Bort ske, måste han sedermera som konungens befallningshafvande upphäfva det beslut, som landstinget på hans Proper sition fattat. Att antaga det en landshöfding ej skulle deltaga i Iandstingets sammanträden, om han ej blefve utsedd till dess ordförande, vore att alltför mycket misskänna en person, som fått ett så högt förtroendeembete. — Att kamrarne ej finge utse sina ordförande komme sig deraf, att man i den nya riksdagsordningen velat bibehålla de gamla bestämmelserna för att ej på något sätt minska sonungens prerogativ. Intet annat land funnes dock, hvarest ej kamrarne hade denna rättighet, och det skulle ej dröja länge, innan äfven våra erhölle en sådan. Sedan hrr Hierta och Törnfelt äfven förordat br Kolmodins reservation, blef denna af kammaren bifallen utan votering. I anledning af hr Staaffs motion hade lagutskottet tillstyrkt aflåtandet af en framställning om den ändring i k. förordningen den 6 Aug. 1864, att konungens befallningshafvandes pröfning af jordafsöndrings Jagenlig et och af öfverenskomna afäldens tillräcklighet icke må anses erforderlig örr, än sådan pröfning af vederbörande påkallas, samt förklara dylik pröfning icke utgöra vilkor för lägenhetsinnehafvarens rätt att erhålla den i 17 8 at samma förordning föreskrifna lagfart eller inteckning. — Under den långa diskussion, som angående denna fråga utspann sig, yrkade grefve Sparre och hr Almqvist afslag, bvaremot utskottets hemställan förordades af hrr Staaff, Axel Bergström, Östman och Sven Nilsson i Österslöf. Utskottets hemställan bifölls. Utan diskussion biföllos derefter samma utskotts utlåtanden n:r 23, afstyrkande hr Per Nilssons från Kristianstads län motion om upphörande af stadgandet angående de årliga biskopsvisitationerna; n:r 24, afstyrkande hr Hedengrens m. fl. motion om ändring i gällande stadganden angående prestval och tillsättande af klockare och folkskollärare; samt n:r 25, afstyrkande hr Leijers motion om upphäfvande af det stadgande i presterskapets privilegien enligt hvilket presternas gårdar i stäerna förklaras fria från borgerligt besvär och tunga. En stunds öfverläggning uppstod slutligen vid I NO m OA vr Lis: RE tD MA mm NA ot oh ht . ma föredragningen af samma utskotts utlåtande n:r 26, hud: mal anlndning af hr Knmmana matinan föra