Aftonbladet – 6 april 1870, sida 3

tonen afreste ministerpresidenten Hasner till kejsaren i Ofen, dit rikskanslern von Beust kort derefter kallades. Att svaret ej blifvit bifallande, synes deraf, att hela ministeren begärt och erhållit sitt afsked samt en af det federalistiska , partiets koryföer grefve Potocki, tillhörahde den polska familjen med detta namn i Galizien, blifvit kallad att som ministetpresident efterträda Hasner. Genom detta plötsliga intermezzo förfaller sannolikt äfven den nödvallag, som Giskra i de sista ögonblicken af det gamla kabinettets tillvaro framlade för riksrådet, och som endast för vissa bestämda undantagsfall stadgar den direkta valrätten. Bättre utsigter har troligen! ej heller Rechbavers å vensterns vägnar framlagda förslag till en omstöpning af hela riksrådet, hvarigenom det nuvarande herrehuset skulle ersättas med ett Länderhaus, hvars medlemmar skulle väljas af de särskilta landtdagarne, och representanthuset med ett Volkshaus,, sammansatt af deputerade, utsedda genom direkta val. Kejsaren af Ryssland har på det liffändska ridderskapets adress om återställande af dess gamla rättigheter gifvit ett afslående svar. Afslaget motiveras med en hänvisning till den kejserliga maktfullkomligheten, men äfven dertill, att ridderskapet tigit då provinsiallagboken för Östersjöprovinserna 1845 intördes och derigenom försutit sin rätt att klaga. Atlantiska telegrafkabeln har redan i korthet berättat om den märkvärdiga scen då den förste negern tog sitt inträde i Förenta Staternäs senat. Tidningarne innehålla nu derom utförligare skildringar. Så skrifver en korrespondent från Newyork till Nationalzeitung: Debatten om Georgiens upptagande och Binghams amendement till billen derom har gifvit anledning till veckans stora parlamentariska tilldragelse. Den förste negern har hållit sitt maiden speech i senaten. Det motsågs med en spänning, som på olika sätt gaf sig tillkänna. Läktaren var öfverfyld af en publik, i hvilken negerelementet var förherrskande, men der äfven det hvita var talrikt representeradt. Äfven I diplomatlogen vore alla platser upptagna. Nere i salen var stark trängsel. Framstående senatorer lemnade sina platser, för att vexla en uppmuntrande handtryckning med den man, som skulle aflägga, det stora för sig och sin race så betydelsefulla profvet. Representanthuset öfvergafs af sina talångfullasteoch inflytelserikaste medlemmar, emedan de ville öfvervara senatens session. En djup, högtidlig tystnad uppstod, då ögonblicket kom och senatorn Revels reste sig upp. Medan alla blickar voro riktade på honom i en situation, som -kunde göra äfven den modigaste -beklämd, visade sig föremålet för denna allmänna uppmärksamhet fullkomligt obesvärad, oaktadt han visste att ett fiasco för honom skulle vara tillintetgörande, och att många af dem som betraktade honom i hemlighet längtade efter ett sådant. Redan hans första ord förrådde en säkerhet och en klarhet, som Ingnade bans vänner och tillintetgjorde hans fena. förhoppningar. Han talade emot Binogbams aMem. ment och för sin folkstam. Han erinrade på ett myt, .passionsfritt sätt om den färgade racess goo hållning under kriget och efter detsamma och begärde för henne unionens beskydd mot de förföljelser, som ännu riktas emot benne. Under djup tyst nad lyssnade man till hans tal. Det var intet oratoriskt mästerstycke, men lyfte sig genom sin klarhet och sin sedliga hållning öfver flertalet ä dem som hållas i senaten. Revels eger ej et Frederik Douglas glänsande talang, men han är ep kraftiy tänkare och besitter förmågan att gifva sina tankar och känslor ett tilltalande uttryck. Då han slutat, och lugnt begifvit sig tillbaka till sin plats, såg man män, hvilkas aktning och Vänskap äro väl värda att ega, gå fram till honom och lyckönskande trycka hans hand, medan senatorn Morton, med mindre taktän hans svarta kollega, uttalade den kompli-menten, att senaten genom denna efterträdare: åt Jefferson Davie ej lidit någon förlust iintelligens, men deremot vunnit i patriotism. Med negersenatorns debut kunna alla de vara tillfredsställda som tro på alla menniskors naturliga likhet och i erkännandet af densamma se grundelementet till ett fritt. samhällsskick. , N Denna racernas jemnlikhet har dock långt ifrån ännu blifvit en verklighet i allt, och när man känner den ställning som den fär gade racen ännu så godt som i går intog kam det ej heller förvåna. Negrernai södern klaga fortfarande öfver våld och förföljelser från en hvita befolkningens sida. Det är 1synnerhet fallet i Nord-Carolina samt Tennessee. I den förra staten har oordningen tagit en sådan utsträckning, att guvernören måst proklamera belägringstillståndet i ett grefskap, och från Tennesee har en negerdeputation ankommit till. Washington för att inför rekonstruktionsutskottet framlägga sin klagan. Vårt folk, heter det i deras klagoskrift, chetsas som vilda djur och mördas i kallt blod. Många ha blifvit tvungna att lemna hus och hen för att undkomma maskerade mördare. Nashville, Memphis och Chattanooga hvimla af sådana flyktingar. Det är nu mera någonting som händer alla dagar och nätter, att folk af vår race utan orsak, utan provokation pinas till döds under de grymmaste marter. De nedskjutes, piskas till döds, brännas. Vi ba ofta vändt oss, till myndigheterna med begäran om hjelp, men städse utan påföljd. Det är den beryktade mördarligan Kublux klan, som åter vaknat upp och i det ögonblick rekonstruktionen till det yttre är fulländad, i vanmäktigt raseri kastar sig öfver sina gamla offer. Det är att hoppas att kongressen skall vidtaga kraftiga åtgärder för att stäfja detta ofog, som hotar att göra hela rekonstruktionsverket gagnlöst. I Rom cirkulerar för närvarande ett flygblad, som: går ut på attivisa, huru det rätteligen är stäldt med den påfliga ofelbarheten. Bladet innehåller bland annat följande bidrag till påfvarnes historia: Från S:t Petrus — föratsatt att han verkligen någonsin varit i Rom — till Pios IX har det funnits 297 påfvar, bland dem 24 motpåfvar och en påfvihna. Af dessa 297 lemnade 19 den eviga staden, 30 de 1 främmande. länder, 8 innehad a 2 a