Aftonbladet – 6 april 1870, sida 2

var. Men att kärlek kunde uppkomma oss emellan eller på någondera hållet, det föll henne aldrig in; hade man framkastat en dylik förmodan till henne, skulle hon tillbakavisat den som en orimlighet: jag var ju bara en nyss utsluppen skolflicka; hennes son var genom sina föregående öden enligt hennes öfvertygelse stålsatt mot kärlekens makt. Med hänseende till grannlagenhet i sitt uppförande var mr Chandos en man, i hvars sällskap en ung flicka kunde vara fullkomligt trygg och det visste hans mor. Tre eller fyra dagar förflöto. Mr Chandos var nu återstäld i sin fot och följde oss till kyrkan på söndagen. Vi gingoiden vanliga ordningen: han vid sidan af mrs Chandos under en nästan fullkomlig tystnad; jag och mrs Penn efteråt. I en bänk i rät vinkel mot vår, satt mr Edwin Barley ensam och mig föreföll det, liksom hans mörka stränga ögon varit oafbrutet riktade emot mig från gudstjenstens början till dess slut. Väl var, som sagdt, mr Chandos befriad från lamheten i sin fot, men hans helsa var derför ingenting mindre än god, såvidt man kande döma af hans utseende, som för hvar dag blef mera skugglikt och affallet. Hvari hans onda bestod, det visste jag ej och fick icke fråga derom; men synbarligen var det mera hans själ än kroppen som led. Den öfvertygelsen slog allt fastare rot hos mig att någonting underligt — hemlighetsfullt — eberäknadt hans olyckliga sjukdom att gå i sömnen, var fästadt vidt honom och denna tro styrktes ännu mera genom de ord som jag hört mr Barley yttra: att det är någonting af vigt rörande honom att upptäcka — företrädesvis just nu — derom är jag absolut säker. Hvarpå syftade detta? Icke på något vanärande! Medan han satt der, framför mig med det lugna, milda