Aftonbladet – 5 april 1870, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — Öfversvämningen i Irkutsk. Angående den i början af Januari månad i Irkutsk inträffade öfversvämningen meddela ryska blad följande detaljer: Irkutsk hade ännu ej glömt öfversvämningen i senaste Augusti månad, då den nyckfulla. Angara steg öfver sina bräddar och, under en ogenomtränglig dimma, förde med sig boning efter boning. Nu egde åter en öfversvämning rum, ock deona gång vida värre. Natten mot den 13 Jan. steg Angara förrmegd en hel fämn, under en temeratur, vid hvilken den aldrig tillfryser. Föratt detta: skall kunna ske erfordras 3 veckors beständig köld om-25 å 30. Natten mot den 14 föll temperaturen till — 25 och en häftig nordostlig vind dref in en sådan massa is, att den hittills isfria floden knappast förmådde flyta, öfserfylld som den var med isstycken i de vidunderligaste former. Den 16 steg vattnet ännu högre, och öfversvämmade ånyo några gator och hus. Vattnetrusade med dån från gatan in på gårdarne; inyvånarne uppstaplade så högt som möjligt sitt husgeråd och togo till flykten längs utställde bräden, lemnande allt i öfversvämningens våld. Angara företedde i detta ögonblick en utomordentlig an blick. På floden, skrifver ett ögonvitne, såg man rn och kolonner, liksom af hvit marmor, rossade och kastade huller om buller, hvilket tog sig både fruktansvärdt och präktigt ut vid fulmånans bleka sken. Från fjerran hördes ett förfärligt brak, stormen rasade från Baikal och våra gator inhöljdes i en svart dimma. Viåtervände till vår boning för att der invänta olyckan. Klockan tio på aftonen forsade vattnet in genom porten till vår gård, som öppnades på vid gafvel, för att portalfvorna icke skalle fastfrysa. Med ett häftigt ån skjöt nu vattnet längs gården ner i ett mycket lågt och vidsträckt kålplantage och i samma ögonblick hörde vi huru vattnet inrusade äfven från andra sidan, hvarvid de tvenne vattenmassorna möttes och i sin häftiga hvirfvel ryckte all på gården befintlig lösegendom. Efter en qvarts timme stod vattnet redan så högt, att icke ens spetsarne af stakettet omkring träddgården mera voro synliga. Då och då hördes genom, vattnets brusande hästar gnärga, kor råma, hundar skälla och menniskors förtviflade rop: båt, rädda, hjelp! Men morgonen grydde och det ringde i alla kyrktorn, och nu erbjöd sig för åskådarnes blickar ett sällsamt skådespel. Gatan bade höjt sig tvenne alnar, vattoet hade tillfrusit och isen derpå stod stadig som en parkett. Husen och portarne voro mycket låga, och här och der såg man till och med slls icke portar och plank. Ingenstädes syntes en enda Jefvande varelse, emedan isen var för Svag att gå på, men mot kl. 10 på förmiddagen vandrade förbi oss grannens gårdskarl, som förekom oss såsom en jätte, ty hans fötter voro i jemnbredd med fönstren, och han var högre än de midt emot belägna buseh. Bedan allt åter kommit isin förra ordning och menniskorna li tai le det aldrig blifva slut på tnöer. Kilnkretklunta per