Aftonbladet – 5 april 1870, sida 2

Inser ni ej att ett sådant handlingssätt vore vanhederligt? Jag har mina gardiner nere om nätterna, som ni ser, och ingen kan öfvertala mig att låta dem vara uppdragna. Ni är en liten fjolla, sade hon med oförändradt, godt -lynne. Hill stänger alla de andra rummen före skymningen och om äfven så inte vore, skulle jag vara en alltför stor pultron, för att i något af dem stå ensam och vänta på spöket. Jag har af naturen ett begär för det öfvernaturliga — rättare sagdt: en medfödd fasa derför och den uppfostran jag under min första barndom erhöll, bidrog att öka detta anlag. Jag läste en mängd spökhistorier, min sköterska proppade mitt sinne fullt af sagor om jättar och troll, och det var helt naturligt att en så orätt ledning skulle bära sina frukter. Min egen erfarenhet säger mig huru fullkomligt orätt det är att uppjaga barns lättrörliga fantasi med dylikt oförnuft; många återkomma aldrig till sans och praktiskt förstånd. Men inte kan pi på fullt allvar tro på spöken och vålnader, mrs Penn? Jag skulle blygas för att medgifva detta; och likväl har saken för mig både fasa och en underbar trollkraft. Att hon nu talade sanviog kunde icke betviflas om jag också ej alltid litade på hennes ord. Jag stod och väntade att hon skulle gå. Ja så, ni vill inte Jåta mig komma in till er, miss Hereford! Nå — kanske har pi rätt; det föll mig aldrig in att familjen kunde misstycka det. God natt således! Men jag litade icke på henne. Hon kunde smyga sig in under det jag sof: för första gången sedan ån roma till. Chandos vred jag om nyckeln i dubbellåset. Nast dag var för imig tfälen och tung