Aftonbladet – 2 april 1870, sida 2

.Nej, det gör jag inte, svarade hon trotsigt. SSom du vill; då tillkallar jag mrs Hill Vänta; jag skall säga sanningen: man kan inte hänga mig för så litet, fortfor hon beslutsamt. Jag gick in i ert rum, miss, i hopp om att härifrån fönstret få se något som plägar visa sig i parken. Spöket, menar du? inföll jag obetänksamt. Jaså, ni vet också af det! svarade hon Ja, det går nu här igen om nätterna och jag har ingen ro förrän jag får se det.: Mrs Hill bar stängt tornkammaren, så att der kunna vi inte stå och passa på då det kommer. Hon ryckte häftigt upp dörren och gick. Genom det starka luftdraget släcktes min vaxstapel, och jag gick fram till fönstret. Lizzy hade lemnat jalusierna öppna och jag lutade mig obekymradt mot fönsterposten, helt säker på att intet ispökväg vore att se. Men vidskepelsen tar oss lätt fångna i sitt stygga garn — hvad visade sig för mina ögon? På samma plats som vanligt, just vid mynningen af granalleen stod en högväxt, skugglik gestalt, densamma som jag redan förut, hade sett och som man intalat mig skulle vara sir Thomas Chandos vålnad. Sådant kan man skratta åt vid dagsljus; då solen lyser klart. Då äro vi färdiga att skänka spöken och gengångare vårt åtlöje; att anse dem som inbillningens foster lika väl som barnsagorna om tomtar och troll; men under mörkrets och nattens timmar är det helt annorlunda. Jag befann mig denna stund alldeles ensam i den vidsträckta öfra våningen. Lizzy Dene hade redan gått ned, dörrarne till de båda flyglarne voro stängda och en djup tystnad herrskade. Äfven denna