Aftonbladet – 1 april 1870, sida 2

uppehöll sig mrs Howard i den lilla staden några dagar och försvann sedan åter? Nästa ögonblick sökte jag likväl öfvertyga mig om att jag var barnslig som kunde tro att icke allt var som sig borde. Hade icke mrs Penn — hade icke mrs Howard sjelf yttrat att hon skulle resa till Brissel, för att besöka en gift dotter? Det var blott min id att hon bodde i Marden. Vid hemkomsten fann jag mig vara dömd att alldeles ensam intaga min middag. Mr Chandos var icke frisk, ville ingenting äta, sade Hickens. Huru tomt och ödsligt jag farn det, kan ingen tro! Sedermera, då jag i skymningen satt vid fönstret, kom han in, efter att nästan hela dagen ha uppebållit sigi vestra flygeln. Han öppnade sitt schatull och tog fram en brefpacke, detta tycktes vara hans ärende. Ni måste känna er mycket ensam, miss Hereford ? Ahja, något, sir. Ack, det der sir! yttrade han leende. Jag är ledsen öfver att inte kunna vara här nere hos er. Då jag blir bättre, skola vi återfå våra behagliga aftnar. Jag stod vid bordet. Han tog min hand och tryckte den vänligt. Mager var han alltid, men nu, i det svaga dagsljuset, hade hans ansigte en verkligt sjuklig blekhet. Jag fruktar att ni är ganska opasslig, sir. Tänk om pi är på väg att få nervfeber? Det är inte nervfeber. Huro kan ni med säkerhet säga det? Var inte orolig. Det är ingenting annat — annat än hvad jag lidit af förut. God natt och var rädd om er egen helsa. Hans röst var sorgsen och att han var nedstämd till sinnet syntes ganska väl. En aning om stundande olycka fattade mig. Den blef ej förminskad, då jag fick höra att en bädd