Aftonbladet – 1 april 1870, sida 1

städerna, numera butvit Uli nagon del dudanröjdt. Der fanns dock redan förut stadgad en begränsning af det högsta röstetal; som kunde tillkomma en person, enär detta. icke fick öfverstiga en tjugondedel af samtliga rösterna enligt röstlängden inom en kommun eller valkrets. För landsbygden deremot finnes ingen sådan-begränsning bestämd, och följden af detta förhållande kan således blifva, samt är också mångenstädes, att kommunens hela beslutanderätt faller i en enda persons hand. Huru man, der sådana omständigheter ega rum, kan anse ens skuggan af kommunal sjelfstyrelse förefinnas och hura det kan påstås att kommunens öfriga medlemmar ega ett inflytande på beslut och åtgärder, stående i förhållande till deras skattebidrag, det är åtminstone för oss ofattligt. De ega i sjefva verket ingen som Helst andel i beslutanderätten. Lagutskottet upprepar också sin förut uttalade åsigt, att olä—genheterna häraf synas uppenbara, och att det förekommer : utskottet ganska naturligt; att under dylika förhållanden ett af kommunalinstitutionens vigtigaste syften — väckandet och underhållandet af intresse för kommunens gemensamma angelägenheter — i väsentlig mån måste förfelas, Utskottet förnyar derföre sitt redan förut vid två riksdagar framställda förslag — hvilket öfverensstämmer med hvad som redan vid 1862 —1863 årens riksdag blef af ekonomiutskuttet föreslaget — att nemligen i landtkommuner ingen må utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Detta förslag har emellertid vid de båda föregående riksdagar under det nya statsskicket, då det varit framstäldt, strandat på första kammarens veto. Kammarens benäponhet att lyssna till hvad billighet och kloket i förening bjuda kommer nu åter att sättas på prof. Vi kunde fatta den ställning, första kammaren intog till frågan, så länge den åsigt gjorde sig inom kammaren gällande, att man icke borde i ringaste mån röra vid kommunallagarnes bestämmelser rörande rösträtten; men numera, sedan kammarens majoritet nödgats medgifva att denna position var ohållbar, och det således blir fråga om att pröfva föreliggande förslag och tillse om de medföra å ena sidan några fördelar, å den andra några vådor, blir ett motstånd mot en reform, sådan som den här af lagutskottet föreslagna, oförklarlig ur hvarje annan synpunkt än den egna nyttans, det egna maktegärets; ty medan det är otvifvelaktigt, att reformen skulle utgöra ett framsteg, om än ringa, i det derigenom skulle. brytas det absoluta envälde, som nu kan i många kommuner af n enda person utöfvas — och utan tvifvel till stort förfång för kommunens öfriga medlemmar missbrukas — så lärer det omöjligen på allvar kunna befaras, att densamma skulle medföra ringaste förändring i afseende på landstingens sammansättning och derigenom, medelbarligen, på första kammarens. Man behöfver här icke ens erinra om det förhållande, att det, som väsentligen gifver åt första kammaren dess från den andra kammarens skiljaktiga karakter, det är den omständigheten, att dess ledamöter icke åtnjuta något arvode, men ingalanda valkollegiernas beskaffenhet; ty med fullkomlig trygghet kan påstås, att valkorporationernas, d. v. S. landstingens, sammansättning icke skall blifva genom nu föreliggande reformförslag i ringaste mån rubbad. De förmögnares, eller, om man så vill, de högre beskattades öfvervigt blir fortfarande så stor i landskominunerna, att landstingsvalen ofelbart komma att bibehålla samma karakter som hittills. Någon våda kan således omöjligen härflyta deraf, att första kammaren lemnar gehör ät de billighetsskäl, som tala för reformen. Att det vore klokt att icke alltför trotsigt sätta sig emot en eftergift, som säkert skall så länge påyrkas tilldess den vinnes, derom lärer icke heller något tvifvel kunna ega rum. Detsamma anse vi kunna sägas i fråga om den påyrkade rättigheten för landstingen att sjelfve utse sina ordförande. De härom väckta förslagen ha icke haft att fägna sig åt lagutskottets tillstyrkande, men röster ha icke saknats inom utskottet, hvilka förordat dem. Man finner t. ex. hr Kolmodin hafva i afseende å denna punkt fogat vid utskottets betänkande en reservation, som ger mycket goda skäl för de väckta förslagen, och hvilken vi derföre göra oss ett nöje att här återgifva, så Iydande: Då i begreppet kommunalstyrelse, otvetydigt ligger, att kommunen sjelf bör taga vård om sina angelägenheter, och man genom det lagliga ordnandet af denna dess verksamhet erkänt att de insigter och krafter, som förefinnas inom kommunen, äro bäst skickade att bedöma ochj handlägga hithörande ärenden, så måste det få antagas såsom gifvet, att endast ett verkligt nödtvång bör föranleda till afvikelse från ett följdriktigt genomförande af nyss antydda grundsats. Ett sådant tvång förelåg måhända vid kommunallagarnes antagande deruti, att man med afseende på landstingen ej på förhand tilltrodde. sig med säkerhet kunna bedöma, huru denna institution i alla dess detaljer skulle komma att gestalta sig, samt huruvida dess krafter skulle blifva tillräckliga för alla på densamma stälda fordringar. Från en sådan tveksamhet anser jag bestämmelsen rörande ordförandens tillsättning i N 25 af k. förordningen om landsting den 21 Mars 1862 hafva härflutit. Då emellertid en flerårig erfarenhet numera ådagalagt, det landstingens sammansättning öfverallt varit sådan, att tillräckliga kratter inom desamma förefannits för att motsvara hela omfånget af deras i lag anvisade verksamhet, och man derjemte saknar all berättigad anledning att dela den i lagatskottets betänkande uttalade, möjligen å ett eller annat enstaka val grundade, farågan för framtiden, en farhåga, som med enahanda befogenhet torde kunna uppställas såsom hinder emot, snart sagdt, hvarje liknande reform; så synes mig intet skäl vara för handen att fortfarande bibehålla ett stad