Aftonbladet – 30 mars 1870, sida 2

Men debatten började erhålla sin pikanta kaakter egentligen då hr Ehrenborg i ett längre, nekligen mycket talangfullt anförande, hvil.et sedermera af hr Hedin icke så oriktigt beecknades såsom en blandning af hånets galla ch salvelsens sirup, dels försökte misstänkligföra motionärens afsigter och uppriktigheten f det religiösa intresse som han i sin motion ittalat, dels sökte framställa de af hr Hedin hans reservation uttalade åsigter såsom tående i strid emot de grundsatser han vid tt föregående tillfälle under riksdagen uttaat, då han sagt, att sanningen för mennikan fanns till blott i form af personlig öfrertygelse. Hr Ehrenborg menade, att det örslag, som blifvit framlagdt af motionären och reservanten, hvilka han med ett visst nån benämnde dessa båda religionsundervisvingens vänner,, skulle aboutera dertill, att eeligionsundervisningen i folkskolorna blefve ndragen, enär dess meddelande vore oförenigt med presternas öfriga åligganden och oestyr. — Ecklesiastikministern statsrådet Carlson biträdde deremot här, likasom förut på kyrkomötet, den åsigten, att presterskapet väl kunde öfvertaga en del af religionsundervisningen i folkskolorna, och han förklarade de framstälda förslagen hafva rätt deri, att presterskapet borde utöfva ett vidsträcktare inflytande på religionsundervisningen än för närvarande; framläggande hr Carlson ganska detaljeradt sina åsigter huru detta skulle kunna ske äfven i sådana församlingar, der många skolor tunnos. — Hr Kolmodin bekämpade åter motionen i ett såsom vanligt lifligt och spirituelt anförande. Äfven han hade, sade han, likasom hr Ehrenborg funnit två orundtoner i motionen, men han, som ej hade så fint öra för musik, hade ej funnit dem strida emot hvarandra, utan ganska välharmoniera. De voro nemligen kärleken till folkundervisningen och kärleken till religionsundervisningen. Men motionären misstoge sig i två punkter, nemligen i afseende på grunden till det öfverklagade onda och i afseende å botemedlet deremot. Det onda, den bristfälliga religionsundervisningen, hade i talarens tanka sin grund i möjligen underhaltiga kunskaper hos skollärarne och i bristfälliga läroböcker, och botemedlen borde således vara bättre undervisning och bättre läroböcker. Genom den af motionären föreslagna stora arbetsfördelning skulle man deremot undergräfva lärarnes ställning till orternas befolkning. Förslaget hade dessutom, förklarade hr Kolmoddin, en så högkyrklig tendens att han äfven dertör ville biträda detsamma. Det gick ut på att rycka religionsundervisningen helt och hållet ur lekmännens händer för att lägga den uteslutande i presterskapets, och mot en sådan grundsats ville han nedlägga sin protest äfven om den ej utgått från kyrkomötet i Rom. Afven hr Liss Olof Larsson bekämpade motionen och beklagade, att ecklesiastikministern ställt sig på samma ståndpunkt som kapten Julias Mankell och hans nyliberala vänner. Att taga bort religionsundervisningen ur folkskolorna vore detsammma som om en trädgårdsmästare toge bort ljus och värme från sina plantor. I samma riktning yttrade sig flere represenlanter af allmogen och det föreföll såsom skulle man i den omständigheten, att presterskapet skulle komma att taga befattning med religionsundervisningen, se ett attentat mot sjelfva religionen. Då härefter hr Hedin fick ordet replikerade han med mycken skärpa hrr Kolmodins och Ehrenborgs yttranden. Vi ha redan nämnt huru han öfverhufvud karakteriserade det sistnämnda. Mot påståendet att en motsägelse förefanns mellan ett talarens föregående yttranden och hans ställning i denna fråga genmälde hr Hedin, att hvad som vore motsägelse icke afgjordes med bibeln och några konventikelfraser, utan med det menskliga förståndet, och då detta vitsord underkändes på den sida hr Ehrenborg tillbörde, måste talaren lemna hans yttranden i deras 0värden. Hr Hedin ingick derefter i en sakrik vederläggning af utskottets organisation och gisslade isynnerhet skarpt den uppfattning, som syntes genomgå detsamma, att meddelandet af religionsundervisning åt det uppväxande slägtet skulle vara något främmande för prestens kall. Sedan bland andre äfven hrr A. Rundbäck och Rundgren, båda medlemmar af utskottet, uppträdt till försvar för utlåtandet, blef detsamma utan votering bifallet. Förslaget om en skrifvelse till K. M:t om nedsättning i portot å telegramsvar, bifölls af kammaren; Första kammaren afslog utan diskussion hr H. Hegermarks af lagutskottet afstyrkta motion om skyldighet för skiftesförrättare att kostnadsfritt rätta och ändra under förrättningen begångna fel. sass—————Gratifikationer. K. M:t har den 11 sistl. Febr., på generaltullstyrelsens framställning och med hänsvn till det välförbållande. tullunpp