ut för att uppfriska mig med en promenad fram och åter på den breda körvägen genom parken. Vid hörnet, der boningshuset icke syntes för den tvära krökningen, kom jag oförmodadt öfver mrs Penn och brefbäraren. Hon uppehöll honom der, med att genomläsa utanskriften på alla bref. Denna syn förmådde mig att vända om, likväl icke förr än hon kade sett mig. Hennes handlingssätt föreföll mig icke endast oredligt, men en inre röst sade mig att mrs Penn oförsvarligt spionerade i familjen Chandos angelägenheter, Just då Hickens emottog brefven ute i förstugan, kom mrs Penn in i salen. Jag höll då på att slå i kaffe åt mig. Jag är nästan förtviflad utbrast hon och kastade sig helt obesväradt ned i en ländstol. Alltsedan jag kom hit, har jag väntat underrättelser om en sjuk vän, men inga ha kommit. Jag vill väl hoppas och tro ätt hon ej blifvit död! Kanske är bon för sjuk att skrifva? Det är hon. Jag sade: Underrättelser om henne, inte från henne. Då jag nyss såg poöstkarlen komma genom parkgrinden, fattade mig åter ett hopp om bref och. jag skyndade honom till mötes. Men min förboppving svek mig. Intet bref fick jagb Jag är icke rätt säker på att mitt hjerta ej är ganska ondt: i stället för, som jag borde känna, deltagande för mrs Penn och hennes sjuka vän, vaknade hos mig en misstänke om att hon yttrade detta blott för att ursäkta sitt möte med brefbäraren. Hon knöt upp banden i sin svarta spetshatt och steg åter upp, med en förklaring att frukosten nu torde vara uppburen i flygeln. Mrs Penn, började jag med ett raskt beslut att tala, var det ett tomt skämt, hvad ni sade i går om sir Thomas Chandos?a