strofer ur ett poem, än såg jag mr Chandos vestalt, än hans mors allvarsamma och sorgsna usigte. Då klockan slog ett, steg jag upp ych beslöt att gå några slag i mitt rum, på försök om detta kunde gifva migsömn. Jag drog upp gardinen, öppnade jalusierba och blickade ut i den ljusa stjernklara natten — nästan lika ljus som dagen. Hvad var detta? — drömde jag? eller var jag vaken? Der borta, i skuggan af de stora träden, tätt intill dem, Jiksom han önskade att ej blifva sedd, men likväl fullt synbar för mig, gick mr Chandos af och an, insvept i en stor öfverrock. Hvad hade blifvit af hans lama fot? Väl gick han långsamt, som då man är sjuk, men ej den riogaste haltning kunde förmärkas. Var det tänkbart att en menniska, under ett anfall af somnambulism kunde återfå sina lemmars bruk, om hon under sitt nakna tillstånd var ofärdig? Härpå svarade mitt förnuft bestämdt nej. Medan jag med klappande hjerta stirrade på den uoderliga: synen, kom mrs Penos berättelse för mina tankar; att det var den aflidne sir Thomas som efter sin död ansågs vandra i Chandos skuggrika allber. Kunde det så vara? Såg jag verkligen en vålnad för mina ögon? Hvar och en vet huru lätt vidskepelse får makt öfver förståndet, under midnattens mörker och tystnad. Jag oreps af en hemlighetsfull fasa. Le icke åt mig, kära läsare, då jag sanningsenligt måste erkänna att jag med ett rop af förskräckelse skyndade tillbaka i min bädd och gömde ansigtet i sängkläderna. En tanke stod framför andra tydlig inför mig: Om detta var sir Thomas vålnad, så mäste han ha dött vida yngre än jag hade förmodat, och varit mycket lik sin son Harry. Morgonsolen förjagade slutligen alla spökfantasier, Så snart jag kom ned, gick jag