Jans elever låg illa sjuk, en annan var på väg att insjukna. O, mr Chandos! huru skall detta gå? Således inser ni sjelf att vi inte kunna låta er resa dit just nu, ej heller skulle m:lle Barlieu vilja emottaga er. Min mor anmärkte straxt att saken härigenom var afgjord. Jag förblef tyst, öfverraskad och bedröfvad genom detta nya hinder för min: afresa Febrar tyckas vara allmänna denna höst, anmärkte han med skenbar likgiltighet. De gå här på orten, de gå i Paris, i Nulle och troligtvis äfven på många flera platser. Men, mr Chandos, hvad skall jag göra? Det finns blott ett, som pi har att göra eller som lady Chandos-kan medgifva er, och det är att stänna bär. Nej, säg nu inte et ord mera, miss Hereford; Ni vet sjelf att ni inte kommer någonstädes på egen handp, till Jade han leende, och vi känna. oss lyckliga ät att få ega er qvar Men då jag tänker pålady Chandos motvilja för främmande besök — Må vara — ni blir i alla fall aldrig farlig för oss. I värsta fall, om en olycke skulle inträffa,-så vet jag att ni skall:stå pi vår sida. Vi ha således blott att låta e svära trohet åt Chandos och dess öden. Han ,yttrade detta leende och i en skämtsam ton, så att ingen hade kupnat bli räf klok på om han menade allvarsamt eller blot: gycklade. Dessa ord väckte emellertid mir uppmärksamhet. Nu ha vi således edra angelägenheter. re digt för oss, sköva dam. Ni kan inte få komma härifrån, som ni sjelf ser, om ni al drig så gerna ville det. Huru mycket pen gar vill ni -ba?, .Inga, ifall jag ej skall resa. Jag önska