Aftonbladet – 29 mars 1870, sida 3

LI VIA BILL DYLE IN på vaALL UCVYBBUA VILT j MUSIK. ISTORA TEATERN: En afton på Haga, idylj lisk opera i 2 akter af A. Nordlin. — De i begge arrestanterna, operett i en akt af Dalayrac. ) Hr A. Nordlins opera, En afton på Haga, har af allmänheten helsats med välvilligt och ur musikalisk synpunkt välförtjent bifall och torde kunna påräkna en ej allt för flyktig tillvaro i repertoiren. Texten, som är hemtad ur Brauns bekanta novell Trädgårdsflickan, till hvars teckning af Gustaf III och hans omgifning arrangören fogat några musikaliskt tacksamma momenter af folklif under skördetiden, tager sig icke illa ut på scenen, men vitnar väl tydligt att den, som T valt och behandlat densamma, snarare sökt Istöd af sitt ämne, än deri inlagt någon sjelfständigt skapande kraft. Konung Gustaf, Bellman, Sergell, Schröderheim och Armfelt låro visserligen goda bundsförvandter för diktaren, deras namn på affischen hafva stor kraft att locka publiken, och omöjligt är att utan intresse åse deras personifikationer på Iscenen; men de innebära härjemte en icke ringa pretention, man fordrar att se dem värIdigt framstälda och uppburna genom dialog feller handling och man finner det icke vara tillräckligt, om t. ex. Sergell blott genom ett I tusan djefla,, Schröderheim genom ovanlig I fetma samt ymnigt användande af franska glosor, eller ändtligen konungen sjelf genom lett ofta upprepadt: hvad skall det heta? T särskiljas från den öfriga menskligheten. En -l annan sida af saken är den blygsamma, men Jallt för ifriga anvärfning af främmande hjelpItrupper, som arbetet företer så i ord som musik. I och för sig äro dessa visserligen I förträffliga, men mellan Bellmans qvickheter och Brauns qvickheter, hvilka redan äro T kända och prisade, likasom mellan folkmeloI dierna och de Bellmanska, hvilka beggedera läro i sin art ouppnådda, äfventyrar hvad I författaren och kompositören tillfogat ur egen fatabur, onekligen att snarare förringas än stegras till sitt intryck. Operans musikaliska innehåll är emellertid lallestädes vårdadt med mycken omsorg samt röjer icke allenast fyndig esprit darrangement utan äfven icke sällan frisk och liflig ingifvelse. Den första idylliska scenen, folkkören och marschen, andas en wnnerlig och I särdeles behaglig stämning, Annas romans är fint och smakfullt utarbetad, i hennes kärTleksgnabb med Erik är folkvisan lämpligt anbragt och i den sedan följande duon mellan henne och Armfelt, äfvensom de få, men I karakteristiska fraser, med hyilka denne, efI ter hennes aflägsnande, tolkar sin segerviss)het att hafva vunnit hennes hjerta, rör sig I kompositören med ledighet och finess, om ock ej synnerligen framstående originalitet inom Ideu mera konstmessiga arten af dramatisk musik. Nu inträder Bellman på scenen, tydligen tecknad con amore, men såsom uppgift I obegränsadt svår, till följd af de kolossala fordringar, hvartill man tror sig berättigad då det gäller framställningen af denna unika personlighet. Den sång, hvarmed skalden I presenteras, är väl menad och säkerligen lika I varmt känd, som den af hr Arlberg med I sann konstnärlighet återgifves, men att låta I Bellman sjunga annat än Beliman är och I förblir likafullt ett väl djerft vågstycke, Hans senare nummer, liknelsen, är reflexion, icke I stämning, och förefaller på grund deraf mera till-Å fredsställande, Andra aktens stora ensemble är operans mest dramatiska och rikast färglagda scen, och Bellmans sedan följande föredrag Jaf den odödliga byllningen åt Ulla Winblad har fått ett skickligt nyanseradt och effektI fullt ackompanjemang, som länder detta mäTI sterverk till prydnad. Finalen, som utgöres laf Annas och Eriks försoniog, deras tacksägelser till Bellman samt folkets jubel, tolkadt med dans och Instbarbeter, föjer ett och annat drag af humor, men höjer sig ej särI deles öfver hvad man kallar lieux communs, och som äfven i ouverturen, der den icke är Bellmansiaslodi, starkt förherrskar. I Den enkla händetser, som innehåller att en ung trädgårdsflicka, Anna, räddas undan ArmI felts kurtis och återskänkes åt sin fästman, I Erik, af Bellman, låter, som sagdt, endast I denne sistnämnde framstå säsom gs8n mera . noggrannt tecknad personlighet. Om denna I teckning i och för sig är rätt anslående har i författaren också varit nog lycklig att i hr 1 Arlberg finna en konstnär som förträffligt utför den. Hr Arlbergs föredrag af: Blåsen ou aliay framkallar stormande bifall och lika beundransvärda äro hans sång och aktion i ap1 I dra aktens eneomblescen, hvari skaldens sätt a j att förjaga Armfelt — någet, som då man läser arbetet förefaller ytterst osmakligt — tack vare den utförandes talanger blir af riklig komisk effekt. Utseende, hållning och åtbörder vittna hela rollen igenom om lycklig begåfning för densamma och det sorgfälligaste studium deraf. Se Anna gifves alternativt af fröknarne Söhrling och Jacobsson likasom Erik af hrr Dahlgren ech Ohlsson, utan att någondera representanten väsenihgen öfverträffar den andre, men så att de samtliga tillfredsställa billiga t fordriogar. I Annas första romans kunde och borde mera okonstlad natur inläggas. Armfeits eleganta tenorparti uppbäres rätt förtjenstfullt af hr Forslog, som 1 denna roll el fått on för sin stämma väl lämpad uppgift, !Kung Gustaf, Sergell och Schröderheim äro egentligen dekgrationer, hos hvilka porträttlikheten är af hofvoäsaklig betydelse. Så I väl hr gipmanssons Gustaf som hr Lundberghs Sergeli ära i detta hänseende ganska 0 ann 47 Re MW cemir ses KV mm ir fet 1