Aftonbladet – 28 mars 1870, sida 2

ert utseende, ehuru ni har vuxit betydligt. Ni brukade i kyrkan studera mitt ansigte nästan lika mycket som psalmboken, och jag undrade alltid för mig sjelf hvad ni deruti fann värdt er uppmärksamhet. Huru jag än sökte reda mina minnen, kunde jag icke få miss Penns ansigtei något samband med Nulle. Men visst var det der vi hade sett hvarandra — hvarför skulle hon annars säga det? Mig föreföll det bara att ej så var. Hvad hennes anmärkning om min försummelse att hålla ögonen fästade i salmboken beträffar, så visste jag att deruti icke kunde vara mycken sanning, då vår lärarinna alltid bevakade oss med största uppmärksamhet. Var ni bekant med de båda systrarna Barlieu, mrs Penn? Blott till utseendet, — gamla, ledsamma flickor. N Utmärkt goda och vänliga fruntimmer, inföll jag harmset. Mrs Penn skrattade. Inte så litet vårdslösa, skulle jag ändå tro. Jag tänker vi hade ett bevis derpå i affären med miss Chandos. Jag kunde icke svara något. Jag visste att hela felet hade varit hos Emily sjelf, men det ville jag icke säga mrs Penn, Hon lindade guldkedjan kring sina fingrar, höll blicken fästad på de höga granarna midt för fönstret, och då Hon åter talade hade hon sänkt rösten till en hviskning. Tror ni på andar, miss Hereford? Andar? upprepade jag, öfverraskad. Ja, eller på spöken, om ni hellre vill. Tror ni att de döda gå igen? Då jag sjelf får se en gengångare, skall jag säga er om jag tror på dem, eller inten, svarade jag skämtsamt. Till denna dag har jag ej haft den turen att sammanträffa med någon. (Forts.)