Aftonbladet – 23 mars 1870, sida 3

a att folkets önskningar aldrig kunde komma att göra sig gällande, hvilket jag funnit Vara ganska hårdt för det arma folket. Så blef det ändtligen en reform i den kommwzala rösträtten, och äfven jag kunde få en liter smula mer att säga än förut. Det blef en något jemnare fördelning, till fördel för hr A., hr B., hr C. och många af oss andra. Nu tar f-n vid stadsfullmäktige, sade hr X., en varm kommunalman, hvars förmögenhetsvilkor ända dittills icke tillåtit honom att göra slag i saken. Jo, jo, nu blir det nog något annat af, tänkte jag. rr Y. och Z. lyste ut ett valmöte. Dit skulle jag gå, tänkte jag, och förorda splitternya stadsfullmäktige. Kommunalandan skall blifva sanning en gång. På förmiddagen mötte jag hr A., som just då kom ut från Iduna. Hr ÅA. tänker på det nya stadsfullmäktigvalet, sade jag. — Ja visst,, svarade A., men jag har så mycket annat att fundera på också. Han skyndade framåt Lilla Nygatan och försvann i Tnskilda banken. På Norrbro stötte jag ihop med hr B. — I qväll ha vi ett förberedande valmöte, sade jag. — Kors, är det i qväll, svarade hr -B. Jag hade just lofvat hustru min att vi skulle gå och se på Hönan och hennes kycklingar... mi vet på Södra teatern. Jag tror inte att jag kan komma på mötet. Hr C. stod ooh betraktade gravyrerna vid Fritzes hörn. Har hr C. tänkt på några kandidater? frågade jag. — Kandidater! svarade hr C. och såg förvånad ut. — Ja, till det förberedande mötet i afton,, sade jag. — Ne-ej, det har jag just inte gjort, förklarade hr C. Vill inte kunglig sektern låta mig bjuda på en ragoutpastej hos Lagergrens, eller kanske vi gå in till Cadiers och få oss ett litet glas sherry på middagsqvisten. Jag har just något att tala med kunglig sektern om. — Ja, om valet, inföll jag. — Nej, jag ville höra hvad kunglig sektern tänker om smalspåriga banor. Jag följde med hr OC. och vi talade både länge och väl om bredspåriga och smalspåriga, men till kapitlet om stadsfullmäktige kommo vi icke. Den dagen tog jag min middag hos Rydbergs, och träffade löjtnant D., häradshöfdiog E. och några glada artister af mina närmare bekanta. Efter dinern begåfvo vi oss till Kung Carl, der vi, såsom alltid, fonno ett valdt sällskap. Vi pratade bort några timmar, en ganska angenäm eftermiddag. När jag få å klockan, var hon balf elfva. Jag hade helt och hållet glömt valmötet. Det var förargligt, tyckte jag, men icke kunde jag visa mig surmulen i ett så Sal sällskap. Jag reqvirerade en halfutelj. Dagen derpå mötte jag hr X., den varme kommunalmannen. Var ni på mötet i går afton ? frågade jag. — Tyst, hviskade br X.; jag hade sjelt ett litet möte, f-n så trefligt. Så kom sjelfva valdagen. Till min stora Isdsnad kunde jag icke få tillfälle att gå upp på rådstugan och rösta. Jag hade fått ett mycket vigtigt mål från verket och så hade jag lofvat Selma, min kusin, att hjelpa henne köpa litet smått till hennes kostym, som hon skulle ha på militärmaskeraden. Det var således ett hinder, som icke kunde öfvervinnas. Jag tröstade mig med att hrr A., Boch O. samt att framförallt den varme hr X. skulle gå upp och störta så många som möjligt af de hundra tyrannerna. Nu blir det annat af, sade jag, och fann att jag hade knutit näfven, alldeles utan att veta af det — lyckligtvis dock endast i byxfickan. Om hrr A., B., OC. och X. samt alla de andra oförsonliga röstat, vet jag icke, men det vet jag, att af de hundra tyranverna komma bestämdt fyra femtedelar att sitta qvar uti kommunalrådet, hvilket naturligtvis ger osökt anledning att ånyo under ett år ropa vårt quousque tandem...... Kan man tänka sig en sådan drätselnämnd? Tredje afdelniogen vilja vi icke ens tala om... oerhördt, upprörande, fasansvärdt... Att försöka få någon omsättning bland stadsfullmäktige genom val lönar ej mödan att tänka på. Men om man skulle inrätta en sådan der luftvexlingsapparat, som första kammaren hade va sig till för att operera mot tidningspressens skaffare på läktaren? Den visade sig ganska verksam. En dag, då jag sträfvade uppför tjenstemannabanan — ni vet att bron från Riddarhustorget till Riddarholmen har det namnet — fick jag se hr Arehn, kommissarieti i riksgäldskontoret, som sprang omkring Riddarhohiskyrkan med naeken bakutsriden och ögonen rakt i vädret. Hvad är det fråga om, hr riksgäldskommissarie? sporde jag. Söker kommissarien nåfot i luften? — Visst gör jag det, svarade r Arelin och fortsatte sitt lopp. Jag sprang efter. Tidningsreferenterna ha blifvit bortblåsta, förklarade hr Arehn slotligen, och stannade och sökte hemta andan, totalt bortblåsta från första kammarens läktare, och nu är jag ute för att se om jag inte kan få tag i någon af dem. Har kunglig sektern inte sett till någon? Det är luftvexlingsapparatens fel, en förträfflig apparat föröfrigt; men det var förargligt, att det skulle hända just med tidningsreferenterna. Får jag inte tag i de bortblåsta herrarne, så måste jag skaffa nya, loch det blir inte roligt. Jag kommer i en obehaglig mellanhand mellan kammaren och ressen, och det blir jag, som får sitta emelIlan.n — Och så började kommissarien ånyo sin upptäcktsfärd. Jag hade naturligtvis icke tid att afvakta resultatet af dessa forskninl gar, men fann att hr Arebns tjenst säsom l vice värd i riksdagshuset just icke måtte vara någon sinecure. Sedermera har jag erfarit, att man lyckats få rätt på åtminstone några af de bortblåsta tidningsskrifvarne, men huruvida alla äro ännu tillrättaskaffade, vet jag icke. Ett par lärer hafva anträffats på militärmaskeraden förliden lördagsmorgon. I De voro i det närmaste oskadade. Det påÅstås äfven att en varit synlig nyssnämnda I dags afton på isen invid Skeppsholmen, der Iden kungliga skridskoklubben då hade sin soire. Maden AR vanor aå anhorad 4illetällnnnpt