Aftonbladet – 23 mars 1870, sida 2

Jag vill försöka. Jag böjde mig ned så att han kunde stödja sina händer mot mig och på detta sätt resa sig upp. Att gå tyektes dock vara honom omöjligt; hade han icke hållit sig fast vid mig, skulle han utan tvifvel ånyo fallit. Jag tror att ni måste låta mig ligga qvar här, miss Hereford, medan ni sjelf återvänder hem och skickar mig hjelp. Väntal — hvem kommer här? Det var Lizzy Dene, som enligt hvad man sedan fick veta, hade varit skickad i ett ärende till byn. Hon uppgaf ett högt rop af förskräckelse och öfverraskning, då hon såg sin unga herre i en så hjelplös belägenhet. Förlora nu inte all besinning, Lizzy Dene, men se till hvad du kan göra för att bjelpa mig, uppmuntrade henne mr Chandos. Med dig till stöd på den ena sidan och miss Hereford på den andra, skall jag kanske förmå linka hem. Lizzy satte ned en korg, som hon bar på armen, och mr Chandos stödde sin ena hand på hennes axel, medan jag hjelpte honom på den andra sidan. Hon gjorde en mängd frågor och gaf hästen alla onda namn hon i hast kunde hitta på. Mr Chandos försvarade Svarta Prinsen och gaf henne samma berättelse om händelsen, som den jag nyss hade fått. Sir, jag kan våga mitt lif på att det var någon af det der tattarefolket, som nu håller till på allmänningen! utbrast Lizzy Dene. Jag skall gifva dem betaldt för den väntjensten, om detta befinnes vara förhållandet, svarade han. Miss Hereford, jag är ledsen öfver att nödgas stödja mig så tungt vid er arm. Hvilken tid vi lefva uti! I stället för att riddaren borde vara sin dam