Aftonbladet – 23 mars 1870, sida 2

någonstädes. Här är inte ondt om gömställen min sann. Ett helt regemente tattare, mördare och tjufvar skulle få rum deribland träden och, innan ni visste ett ord, komma öfver oss med bössor och knifvar. Den qvinnan — jag tror ändå det var en karl — kan lätt stå och lura på att kasta sig öfver er i en handvändning, om pi blir ensam. Mr Chandos skrattade, men Lizzy tycktes sjelf ingalunda vara vid lynne att gyckla. Jag stannar hos er, sir, sade jag och tog beslutsamt plats vid hans sida. Lizzy nickade och skyndade bort. Miss Hereford, nu har jag åter en räkning ouppgjord med er, började han sedan vi blifvit allena. Hvarför skall jag nu åter kallas sir? Ty Lizzy Dene var närvarande, svarade jag helt ärligt. Det behagade mig icke att hon skulle bevitna att en vänlig ton mellan hennes unga husbonde och mig hade uppkommit. Dessutom undföll mig ordet alltsom oftast af ren blyghet. Mr Chandos satt några ögonblick och såg på mig. Må hvem som helst vara närvarande, så vill jag i alla fall inte heta sir af er, miss Hereford. Och nu till en annan sak, fortfor han och fattade min hand, huru skall jag nog kunna tacka er? För hvad? För att ni kom och såg efter mig. Jag hade annars lätt fått ligga der ända till morgonen och till föga gagn för min helsa inandats nattluften, såvida inte den grå hexan till och med hade kastat sig öfver mig och expedierat mig i en handvändning! De sista orden, som egentligen blott var ett skämtsamt upprepande af Lizzys farhåga, framkallade ett bjertligt skratt af mig. Ni skulle snart blifvit funnen, äfven utan min hjelp, mr Chandos. Lizzy Dene kom