Aftonbladet – 23 mars 1870, sida 2

till beskydd, är det nu hon som får hjelpa honom. Hvar är er ridknekt, sir? frågade jag. Han följde er bort. Jag skickade af honom i ett ärende och red ensam tillbaka., Skulle ni känna igen den der qvinnan, sir?, frågade Lizzy. Atminstone skulle jag känna igen hennes skrän; det var så gällt som en hafsmås skri. Ansigtet var doldt inom kapuchongen af hennes grå kappa. Det kan lika väl ha varit en karl, menade Lizzy Dene. Då var han åtminstone klädd i kjortlar,, sade mr Chandos. Åh, ändtligen ha vi der en bänk! tillade han då vi nu befanno oss vid en trädgårdssoffa. Här blir jag qvar, medan ni gå hem och skicka hit ett par karlar. Få vi ej helpa er ända fram, sir? frågade TÄZ2S. Nej. Jag har redan under denva korta väg tagit edra krafter för mycket i anspråk — och mina egna med, ehuru jag bjudit till att ej tynga för hårdt på edra armar. Han hade rätt i båda deiarne, ty den ena foten tycktes hafva blifvit alldeles oförmögen att röra sig. Blek, och med kallsvett frambrytande på sin panna, satte han sig ned pa bänken och gaf oss ett tecken att gå. Det torde vara bäst att de taga hit min mors bärstol, sade han. Jag skall springa hem och skicka hit honom, inföll Lizzy mycket ifrigt; det blir bäst att ni stannar här, miss. Hvarför det? frågade mr Chandos. Jo, ser ni, sir, den der qvinnan — hvem hon nu var — hade för atsigt att göra er skada, kanske till lifvet, och det är inte otroligt att hon ännu håller sig gömd här